Jag är inte perfekt – jag är mänsklig

In Fritt från hjärtat by Anna - Vildkraft3 Comments

”Du är inte perfekt. Jag vet det. Precis som jag inte är det.”

En vän och jag sms:ar om att ses häromveckan. Dialogen innan har varit att ingen av oss är riktigt på topp, men att vi vill ses ändå för att få tankarna på något annat en stund. Jag läser sms:et och tårarna börjar rinna där jag står och jobbar. Jag känner mig sedd, jag känner mig bekräftad på ett väldigt djupt plan. Jag får vara precis den jag är och jag är omtyckt ändå.

”I was here. I lived. I loved”

Jag ligger i badkaret hos en annan nära vän i helgen och jag är fullkomligt närvarande i varje sekund. Jag ligger i det varma vattnet med hans trygga famn runt omkring mig. Ur högtalarna sjunger Beyonce textraderna som är helt magiska. Jag öppnar munnen för att berätta om ett minne kring låten, men när refrängen kommer tappar jag rösten helt. Hela min kropp och själ är närvarande i precis det ögonblicket och jag känner en gråt bubbla upp inom mig. Första reflexen är att hålla tillbaka, men det tar bara en mikrodels sekund innan jag påminner mig själv om att jag är här och nu, jag är beskyddad, jag är sårbar. Jag är allt. Och jag är omtyckt för den jag är. Jag gråter. Det är vackert.

”Det finns inget att kriga för Anna, ingen annan håller i vapen så lägg ner din sköld. Du är bra som du är.”

Stressen kommer krypandes. Jag känner mig totalt översvämmad i forsen och jag stretar emot istället för att flyta med. Jag släcker bränder och jag har absolut noll översikt kring helheten. Det enda jag känner av är att jag inte är tillräckligt. Jag är inte tillräckligt bra. Jag glömmer bort saker som jag borde komma ihåg och jag vaknar tidigt på morgonen och tänker på saker som känns överväldigande och på blodigt allvar. ”Släpp ner skölden, Anna”. Just ja, det var inget krig, jag pustar ut och släpper ner den osynliga skölden en liten stund.

Jag kommer till jobbet och min kollega frågar hur det är. Mitt svar dröjer några sekunder längre än normalt, jag vet inte vad jag ska svara på det. Hon tittar på mig, tittar på mig sådär på riktigt. ”Men hur är det egentligen?” Jag försöker få fram orden som jag känner, att jag inte är tillräcklig. Men gråten i halsen gör att jag inte får fram några ord. Jag börjar skratta lite åt allt det där jag känner. ”Fan, nu kan jag inte ens sätta ord på det” Mina ögon blir fyllda av tårar och jag sätter snyftandes ord på alla känslorna jag känner.

”Jag fattar att jag gör ett bra jobb, men fan, det känns inte så inombords. Det enda jag känner är att jag inte är tillräcklig, att jag borde göra mer och inte glömma saker”

Min kollega kramar om mig och delar med sig av liknande erfarenheter. Vi peppar varandra. Vi delar ett sådant där sårbart ögonblick. Jag torkar mina tårar med lite papper och så går jag ut och börjar jobba. Jag tar inte på mig någon mask, det behövs inte, för jag visade precis exakt vad jag kände. Och jag var omtyckt för den jag är. Det var inget nederlag att gråta. Det är inget nederlag att inte känna sig tillräcklig. Vi gör det då och då.

Men fan vad tillräckliga och good enough vi är.

Det fanns en tid då jag inte kände mig som en del av gemenskapen. Jag såg vad alla andra hade, men kunde inte känna mig som en del av det. Har bloggat om känslan tidigare i ”Vänskap och att vara en del av gemenskapen

Jag fattar verkligen nu. Det är klart att jag aldrig kände mig som en del av gemenskapen eftersom jag alltid tog på mig min mask i sällskap av andra. Jag grät aldrig inför någon. Jag visade nästan aldrig att jag var arg eller irriterad på någon annan. Det är klart som fan att jag inte kände mig som en del av gemenskapen, jag släppte ju aldrig in någon i mitt inre liv.

inte-perfekt

Att visa sårbarhet, tårar och känslor är ingen svaghet. Det är det starkaste och modigaste du kan göra. Du behöver inte vara någonting annat än just den du är. Livet är inte ett krig, du kan släppa ner skölden nu.

Du är tillräcklig. You are good enough, baby!

Comments

  1. Du ör fantastisk precis som du är! Och dina inlägg berör djupt.

Leave a Comment