Misstag jag gör när jag ska börja träna

I skrivande stund har jag regelbundet tränat styrketräning i snart tre månader. Även om jag själv är utbildad personlig tränare så innebär det inte att min träning alltid sköts helt smärtfritt. Även jag har varit en periodare inom träningen och det har varierat ganska stort vad jag tränat och hur mycket genom åren. Idag tänkte jag dela med mig av lite insikter som jag fått de senaste månaderna kring vad jag tidigare gjort för misstag när jag ska börja träna. Misstag som lett till att jag tappat sugen, men inte riktigt förstått varför.

Kanske kan det hjälpa dig att vara mer snäll mot dig själv och lättare förstå hur du själv kan göra för att komma igång och få en mer hållbar vana av träningen?

Otålig person

Jag är inte direkt känd för mitt tålamod, eller ja, andra skulle nog se mig som lugn, pedagogisk och tålmodig inom vissa ämnen, men i mig själv är jag inte speciellt tålmodig. När jag väl bestämt mig för någonting så vill jag att saker ska hända på en gång, gärna igår.

Likaså vill jag gärna se resultat igår om jag börjar träna i morgon. Eftersom jag gillar muskler så är det muskler jag har hoppats på ska dyka upp och när de inte gjort det kort efter jag börjat träna så har jag ibland tröttnat lite för fort. Note to self: muskler börjar inte synas hux flux tyvärr...

Min lösning här för att behålla motivationen uppe nu är att ha en träningsplan, intala mig att resultaten med synliga muskler kommer längre fram i tid och försöka se andra resultat på kortare sikt. Till exempel uppmärksamma bättre teknik och rörlighet i övningar.

Öka vikterna hela tiden

Kan väl ha lite med föregående punkt att göra, otåligheten, men har fokuserat lite för mycket på att hela tiden vilja lägga på mer vikt på skivstången eller använda tyngre hantlar. Jag har mätt min utveckling och mitt värde i träningen i viktplattor helt enkelt.

Den ekvationen blir riktigt tråkig när vikterna blir för tunga och tekniken dålig. Idag fokuserar jag på att få ett mer "perfekt" genomförande och mäter inte enbart viktökningar, utan tar med känsla och utförande också. Mycket bättre för kropp, psyke och uppbyggnad!

Tumma på tekniken

Nära besläktad med punkten ovan. Viktkåt med ett annat ord och det som blir lidande blir tekniken! "Jag ska bara testa om jag orkar den här vikten, skiter i att knäböjen inte blir lika djup som den borde" osv.

Jag mår mycket bättre nu när jag stolt gör djupa knäböj med 40kg än en knäböj med 65 kg och knappt orkar böja knäna (haha). Och ja, rätt teknik bygger bra grundstyrka och ger alla förutsättningar för att så småningom göra djupare knäböj på 65 kg längre fram!

Rädsla för träningsvärk

Hmm, det här kan jag fortfarande drabbas av. Speciellt på benpass. Det jag gjort tidigare är att jag låtit "rädslan" tagit över, mesat på passet och sedan inte fått träningsvärk alls istället. Idag styrs jag inte av rädslan längre utan kör på, dock har jag fortfarande respekt för darrande muskler på baksida lår och krampande sätesmuskulatur. Då brukar jag ibland hoppa över en övning på slutet för att behålla rörelsefunktionen för morgondagen och dagen efter.

Men om jag ständigt skulle gå runt och vara rädd för träningsvärk så blir det svårt att utvecklas! (jag är en person som får träningsvärk i princip jämt, vet att vissa andra typ aldrig får det)

Jag är van, bring it!

Japp, jag har många gånger låtit otåligheten tala och överskattat min egen nivå. Jag har tänkt att jag håller på med träning ganska mycket, så jag är träningsvan, därför hoppar jag över de där tråkiga 12 repetitionsträningen som är viktig att då och då jobba med för uppbyggnad och variation i träningen.

Därför har jag några gånger kastat mig in i upplägg som startar med 6 repetitioner i varje set, vilket är riktigt TUNG styrketräning och innebär rejäl belastning i övningarna! Om varken stabilitet eller grundstyrka finns så blir tekniken lidande och till slut har jag även börjat bli rädd för tunga vikter för att jag egentligen inte haft styrka att hantera dem. Not good för hållbara träningsvanor och hållbar träningsutveckling.

Idag har jag en tydlig plan som sakta men säkert vänjer och bygger upp min kropp för att bli redo för färre repetitioner. Tålamod behövs och intressant nog (såklart) så ser jag betydligt bättre resultat nu än tidigare!

Inte sluta på topp

Vissa dagar känns allting så himla bra, kanske till och med slår något personligt rekord. Ändå är det så svårt att nöja sig, om allt känns så himla bra, varför inte fortsätta med ännu mer? Chansen finns att du dunkar in och ökar ännu mer och går ännu gladare därifrån. Dock finns det en liten risk också, att du misslyckas med att höja personbästa ytterligare och kvar dröjer sig en känsla av misslyckande, TROTS personbästa.

Clara Toll har skrivit ett riktigt bra inlägg om det här fenomenet att vilja ha mer efter ett personbästa och sedan börja slå lite på sig själv när ytterligare ökning inte gick vägen, men faktiskt, beröm dig själv för det du gjort istället för att gräva ner dig! Och ibland kan det vara en god idé att helt enkelt sluta på topp och gå från träningen med energi kvar och vid gott mod att "just idag är jag stark".

Gäller andra, inte mig

Suck! Att det ska vara så svårt att lyssna på sina egna goda råd. Gäller alla andra, utom mig. Det här med att Rom inte byggdes på en dag. För att skapa hållbart resultat så krävs en långsam uppbyggnad och chans för kroppen att hinna med.

Det häftiga under de här tre månaderna har varit att se att det faktiskt funkar! På riktigt liksom! Att faktiskt jobba lite med tålamodet, bygga upp kroppen över tid och träna regelbundet har gjort mig ännu mer motiverad att fortsätta!

Att lyckas med träningen

Så! Ge dig själv lite mer tålamod, hitta någonting du tycker är kul och fira dina segrar är nog min sammanfattning hur du lyckas med träningen på sikt!

Vad är ditt recept för att lyckas med träning? Eller andra projekt som du drar igång?