Ibland, eller ja, ganska ofta kommer jag på mig själv att i sinnet vara på väg någon annanstans än där jag är just nu. Inom mig kickar stressnivåerna snabbt igång och jag är noll närvarande i det jag gör just nu, just för att jag tror att jag är på väg någon annanstans. Jag kan komma på mig själv att rationalisera bort den där promenaden i dagsljus som jag mår bra av eller morgonrutinen med meditation och lätt yoga. Anledningen till att hjärnan försöker rationalisera bort det här är för att jag tror att jag har ont om tid, hjärnan tror att jag inte hinner.
Men vad sjuttsingen är det jag springer så fort till? Vad är det jag har så bråttom till som gör att jag inte har tid att prioritera det som jag mår bra av?
Jag tror vi är alldeles för många som springer för springandets skull, men vi inte riktigt vet varför. Det har bara blivit en vana att vara effektiv, mentalt ständigt vara på väg någon annanstans och att ha minst tre bollar i luften samtidigt. Jag brukar också inbilla mig att snart, i nästa steg eller när jag blir klar med det här, då, då ska jag vara närvarande och njuta. Problemet är bara att den här vanan gör att jag hittar nya saker som jag "ska bara". För även om jag tar mig tid att sitta ner är det lätt att jag hamnar i tankegånger som "men sen då".
Jag övar då och då på att plocka "ner" mitt medvetande till nuet, påminna mig själv om att stanna upp. Det är lätt att stå på jobbet och längta tills jag får sluta och åka hem, men jag blir inte lyckligare av att ständigt längta någon annanstans. Vad kan jag göra här och nu för att vara nöjd precis här och nu? Det går väldigt mycket energi till att vara på väg och längta någon annanstans. Vad skulle hända i dig om du bara släppte taget om den energin och accepterade läget? "Jag är här och nu, nu är okej och jag är precis där jag ska vara just nu"
Jag försöker också påminna mig om att göra saker NU, istället för att skjuta dem på framtiden. Som det här blogginlägget till exempel. Först tänkte jag att "ja, bra idé, det här kan jag skriva om, sen". Sen blir dock väldigt ofta aldrig. Så, om du tänker på den där vännen som du vill berätta någonting för, hör av dig nu, istället för sen (aldrig). Eller om du behöver vila och återhämtning, ge dig själv det NU! Strunta istället att höra av dig till alla du tror du borde.
För helt enkelt är det inte att veta vad det är vi springer så fort till, men enda lösningen jag ser är att stanna upp. Även om du tror att du inte har tid. Sen kan bara du veta om stanna upp betyder att höra av sig till en vän, skriva ett blogginlägg, bara andas i tystnad eller någonting helt annat.
Tycker du det är svårt med balans i livet? Terapi kan vara en möjlighet att ge dig själv den reflektion du behöver för att hitta just din balans.
