Att leva med saknaden och sorgen

Inom mig finns en stor sorg och saknad. Denna sorg och saknad finns inte där hela tiden, men den blir påmind då och då. Ibland oftare och ibland mer sällan. Till exempel gjorde den sig påmind för ett tag sedan när jag satt ensam på ett café i Stockholm. In på caféet kom det en ung tjej tillsammans med en lite äldre man. Jag tolkade det som att det var en dotter tillsammans med sin pappa och det där svarta hålet av saknad i bröstet gjorde sig påmind.

Min pappa är inte död. Det är inte den saknaden jag pratar om. Min pappa lever, även om han inte längre är till sina sinnens fulla bruk. Min pappa har en diagnos, paranoid schizofreni. En sjukdom som är svår att såhär i efterhand bedöma när den började, även om diagnosen förklarade en del konstiga händelser bakåt i tid. Innan sjukdomsbilden blev helt tydlig så var vi många som hade svårt att förstå vad allting handlade om. Vad var sanning? Vad var påhitt? Och varför skulle det hittas på en massa saker? Vart kom allting ifrån?

Jag hade flyttat hemifrån för ganska längesen under perioden när det var som värst. Jag hörde historier, men undvek situationer där jag kunde tänkas möta honom och telefonsamtalen hade jag börjat undvika tidigare. Åren gick och han fick till slut en plats på ett vårdboende. En lättnad spred sig såklart, men ändå en svart skugga av skam kring det hela. Allt konstigt som hade hänt, alla påhitt och alla som han hade haft kontakt med. Tystnaden infann sig, men ändå fanns där ett ihåligt ekande någonstans. En salig blandning av mina egna känslor och andras runt omkring mig som var svårt att reda ut.

För två år sedan så påbörjade jag mitt livs bästa och största resa. Min resa till att bli samtalsterapeut och x antal timmar med regressioner och terapisamtal i utbildningen. Jag hittade sammanhang där jag kunde prata om precis allt utan att vara rädd för skuld, skam eller dömanden. Det var här den stora processen i mig påbörjades, men det var nog inte förrän på begravningen av farfar i våras som den stora polletten ramlade ner. Jag blev överraskad och nästintill chockad när pappa och två personer från vårdboendet anmäldes till minnesstunden. Den där saliga röran av känslor från olika håll överöste mig. Hur skulle ett möte kännas? Hur skulle han bete sig i kyrkan?

Insikten kom som ett varmt sommarregn. Inledningspsalmen på begravningen spelades och jag förstod att det jag letar och längtar efter kommer jag aldrig kunna få i det här sammanhanget. I det här sammanhanget är det jag som är den starka, det är jag som tar om hand om. Den insikten kändes okej och välkomnande, jag hade fått ett tydligt svar på en av mina stora frågor. Jag kände inte längre skuld och skam i tanken på honom, snarare någon form empati. Jag hade kommit någorlunda i mål på en del av terapiprocessen att acceptera och lite mer förstå att våra föräldrar gör sitt bästa utifrån deras situation och erfarenheter och där de är just då, även om det inte måste betyda att vi förlåter exakt allting de har gjort.

Det känns fortfarande lite konstigt att ta in honom i mitt liv igen även om jag har bestämt mig för att göra det och har börjat besöka honom mer regelbundet nu. Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska säga pappa eller hans namn när jag pratar om honom och jag märker att det är lätt att hamna i gamla mönster och känslor inför besök. Det går också åt väldigt mycket energi under ett besök, även om de till synes är väldigt stillsamma och lugna. Men jag tänker inte gömma mig bakom någon annans känslor längre eller mina egna känslor av skam. Han kommer inte riktigt tillfredsställa den där saknaden och sorgen som finns där då och då, men han har funnits i stor del av mitt liv och han kommer fortsätta finnas och jag kommer tillåta det.

Finns det några mörka skuggor i ditt liv? Vill du fortsätta ha dem mörklagda eller är du villig att försöka försonas och prata om dem?