På onsdagar brukar jag dela ut lite länkkärlek här i cyberspace, jag tänkte fortsätta i nästan samma banor idag. Men istället för en blogg så tänkte jag tipsa om en bok som totalt förändrade mina tankar kring döden och hur vi pratar, eller inte pratar om den. Boken är en av böckerna som vi läser i min utbildning till samtalsterapeut och jag läste den veckorna efter att min farfar precis hade gått bort i våras. Den gav mig både tårar och ett lugn i allt som skedde just där och då kring döden.
Jag försöker hitta bra ord att beskriva denna bok med, men det är svårt att hitta de "rätta". Jag kom och tänka på den här boken igår när en vän på Facebook tipsade om sommarprataren Tom Malmquist. Jag lyssnade på poddversionen när jag sprang en liten kvällsrunda igår. Mitt ute i skogen så kom tårarna och jag bara släppte fram dem.
Boken handlar om en kvinna som jobbar med döden på olika sätt. Både med vuxna och barn som lever med döden runt knuten. Hon berättar mycket kring hur vi pratar om döden runt barn och att de förstår så mycket mer än vi tror när vi försöker censurera döden för att vi själva inte vågar eller kan prata om den.
Hon berättar också om att anledningen till att hon orkar arbeta så mycket som hon gör är för att hon hela tiden jobbar med sig själv och sina känslor. Om en människa triggar igång någonting hos henne så tar hon med sig scenariot hem och jobbar med vad det är som väcks inom henne för att skapa förståelse och försoning med situationen. Jag tänker mycket på hur mycket energi vi slösar omkring oss genom att reta upp oss på saker som till exempel är en spegling eller förakt av oss själva. Och för att inte tänka på hur mycket energi vi lägger på att dölja våra känslor både för oss själva och andra.
Det kändes konstigt att börja gråta där ute mitt i skogen igår, speciellt eftersom jag inte kunde förstå exakt varför eftersom jag har så mycket att vara glad över i mitt liv just nu. Men känslor är inte speciellt logiska, ibland är det viktigaste bara att låta dem finnas och erkänna dem
