Hälsouppfattningsmodellen – förklarar när beteendeförändring blir av

Har du som många andra funderat på att göra en beteendeförändring och kanske börja eller sluta med en (o)vana? Kanske har du lyckats med några, men gått trögare att få till andra?

Idag tänkte jag prata mer om en modell som används mycket inom hälsopsykologin för att förstå vad som krävs (eller saknas) för att en beteendeförändring ska bli av.

På svenska kallas den för det något torra namnet, hälsouppfattningsmodellen (eng: health belief model), sådär som det brukar kunna bli när vi ska översätta saker från engelskan.

Modellen består av tre stycken delar och det är när vi upplever att alla tre delarna finns på plats som det finns en mycket större chans för beteendeförändringar att bli av.

Såhär kan modellen illustreras rent visuellt:

halsouppfattningsmodellen

Här kommer en mer beskrivande förklaring av de tre delarna:

– Relevant hälsohot

Du behöver känna att det finns en relevant hälohot, ett hälsohot på en allmän nivå. Exempel: ”stillasittande liv leder till ökad risk att få ont i ryggen”

– Sårbar för hälsohotet

Du behöver känna att just du är sårbar för hälsohotet. Det räcker inte bara att hälsohotet finns där någonstans, utan du behöver kunna relatera till att det här kan drabba mig. Exempel: ”jag har ett väldigt stillasittande jobb och börjar märka att min rygg gör mer ont

– ”Värt besväret”

Även om de två ovanstående delarna är på plats, behöver vi också känna att ett nytt beteende, en ny vana, är värt besväret. Om beteendeförändringen har för stor insats kanske vi inte tycker att det är värt det, trots ett pockande hälsohot. Exempel: ”att träna yoga 2 x 30 minuter i veckan hjälper min rygg att må bättre och jag tycker det är värt tiden och ansträngningen att göra det”

Mer om modellen:

Jag gillar enkelheten i modellen och jag kan verkligen relatera till att om inte alla delarna är på plats så får jag inte till en beteendeförändring.

Det är också intressant att en upplevelse av ett hälsohot ganska enkelt kan förändras över tid.

Om du till exempel har den där ryggen som besvärar dig så känner du dig mer sårbar inför att drabbas av värre känningar i ryggen. Hälsohotet är mer påtagligt när ryggen krånglar och du tycker det är värt besväret att gå och träna och röra på dig. Men när ryggen sen börjar bli bättre kanske du inte upplever hotet att ryggen blir sämre lika stort, vilket kan leda till att träningen inte blir av.

Jag tycker också den skapar förståelse för den där frustrationen som kan uppstå när vi försöker hjälpa någon annan att få till en beteendeförändring. Utifrån kanske vi upplever att alla tre delarna är uppfyllda för en person, men är delarna verkligen uppfyllda utifrån den andres perspektiv? Kanske känner personen inte sig sårbar för hälsohotet eller inte tycker det är värt besväret att göra förändringen?

En enklare modell som denna tar såklart inte hänsyn till ALLA parametrar i en människas liv och beslut, men ger en bra tankeställare kring viktiga delar för att en beteendeförändring ska bli av. Det finns också fler varianter av denna som innehåller fler delar, men idag tar jag upp den i sin enklaste form.

Reflektionsfrågor:

Vad dyker upp hos dig när du läser om denna modell? Kan du ge några egna reflektioner och exempel på när alla tre delar varit uppfyllda och en förändring blivit till i ditt liv? Eller något exempel där förändring INTE blivit av och någon del inte varit uppfylld?

Har du några egna funderingar kring hur vi kan hjälpa oss själva när någon del saknas?

Mer om ursprung: den första varianten av denna modell togs fram i USA på 50-talet av Irwin M. Rosenstock, Godfrey M. Hochbaum, S. Stephen Kegeles och Howard Leventhal.

Anna - Vildkraft

SER-terapeut & coach som hjälper dig hitta mod & tid att möta det som är du, dina känslor & behov.

Lämna ett svar