Rädsla – och att övervinna den

Min självbild av mig själv är en ganska blyg och feg tjej. Ibland behövs någon annans åsikt eller synpunkt för att en ska inse att en egentligen är helt ute och cyklar när det gäller ens egen självbild. Sakta men säkert så har mina egna handlingar och andras omdömen om mig själv gjort att min självbild börjar förändras lite grann. Små, små steg framåt som ändå gör stor skillnad.

Någonstans inom mig så har jag känt att jag vill skaffa mig en frihet som jag inte kände att jag hade i en fast heltidsanställning. Dessa tankar har snurrat i mitt huvud både länge och väl. En rädsla för det okända, men också en rädsla för vad alla andra skulle säga om jag bara sade upp mig en vacker dag. Beslutet har tagit både genvägar och omvägar innan det till slut togs och jag gjorde slag i saken. Jag sitter nu med all världens möjligheter och frihet i mitt knä.

Jag har många gånger i mitt liv tänkt och funderat på hur ett liv i hus och på landet skulle vara. Någonstans är det väl det livet jag har drömt om, samtidigt som jag trivs inne i stadsmiljö också. Det som har hindrat mig i mina drömmar är min stora rädsla för mörkret. En rädsla som jag sopat under matten under tiden i lägenhet och jag har egentligen inte behövt konfrontera den så ofta. Just nu befinner jag mig i min farfars hus alldeles ensam och huset ligger i stort sett mitt ute i mörka skogen. De första dagarna var riktigt läskiga, jag försökte gå och lägga mig innan det riktiga mörkret kom och förberedde mig genom att tända lampor när det fortfarande var ljust ute. Jag kände varje kväll att detta är en omöjlig uppgift, jag kommer aldrig att kunna förlika mig med mörkret. Vissa kvällar var det enklare, vissa svårare. Många kvällar när jag lade mig för att sluta ögonen så spelade hjärnspökena en massa spratt med mig. Alla möjliga fåniga monster och bilder kom framför mina ögon så fort jag stängde dem för att sova. Mörkret är för mig fortfarande någonting obehagligt, men jag har förlikat mig lite mer med det nu. Mörkret finns där och kommer alltid att finnas där, men jag har tagit steg framåt och tagit mig igenom min allra värsta rädsla för det.

I många år var jag också rädd för att träffa min egen pappa. Det var en ganska egoistisk rädsla. Jag undvek att träffa honom för att det var svårt för mig att hantera hans psykiska sjukdom. De senaste åren vände jag och vred på känslorna jag kände och funderade mycket på om ett besök skulle betyda en förvrängning av mina minnen av honom. Förra veckan gjorde jag till slut slag i saken och besökte honom. Jag insåg att min rädsla var så pass egoistiska och kanske helt onödig. Jag insåg att ett besök skulle kunna glädja honom och den tanken gjorde mig modig. Han är förändrad, men mycket av honom är fortfarande kvar. Han visade inte så mycket glädje och känslor under mitt besök, men jag övervann en rädsla och det kommer göra nästa besök och andra handlingar lättare i framtiden.

Det finns fortfarande massor med saker jag är rädd för. Inför vissa saker känns rädslan gastkramande stor. Det finns tack vare det jag genomgått ändå stort hopp inom mig och en ganska logisk bit som säger att när tiden är rätt och när jag bestämmer mig, så kommer jag övervinna fler av mina rädslor.

Vad är du rädd för?