I själens djup finns ingenting att se

De senaste dagarna har jag bläddrat lite i en bok som jag blir fruktansvärt provocerad av. Jag snubblade på den när jag var på biblioteket i fredags och jag tyckte titeln lät intressant, "Du behöver inte älska dig själv". Titeln känns intressant för den säger ungefär motsatsen till allt jag står för.

SPOILER ALERT: Jag kommer i slutet av det här inlägget gå in ganska detaljerat på boken sista kapitel, om du någon gång vill läsa den här boken och inte vill veta vad sista kapitlet handlar om innan så rekommenderar jag att inte läsa hela det här inlägget!

Det är väl också därför jag blir så provocerad av att läsa boken, den vänder upp och ner på allt jag tror på och det som känns som sanning för mig. Ungefär som om du skulle säga till en djupt religiös person att guden de tror på finns inte och här är argumenten för det.

Ganska snabbt i fredags bestämde jag mig för att jag inte ville läsa mer i boken, så egentligen känns det kanske lite konstigt att skriva det här inlägget för jag vill varken ge länkkärlek eller bokkärlek till boken och jag har ju inte ens läst hela. Ändå läste jag två kapitel till igår.

Bokens upplägg och kapitel bygger på att författaren och psykologen går igenom det som han kallar påhittade sanningar. Exempel på kapitelnamn är "Först måste du älska dig själv", "Allt beror på din olyckliga barndom" och "Du kan om du verkligen vill". I varje kapitel går han sedan igenom dessa "sanningar" och förklarar varför de inte är sanningar.

I varje kapitel går han igenom "sanningen" och förklarar varför han tycker att de är som dumma påhitt. Han drar det ganska mycket till sin yttersta spets och överdriver ganska mycket (min upplevelse) kring hur "sanningen" ser ut och hur det flesta terapeuter arbetar. I varje kapitel går han också igenom och berättar hur han ser på saken och hur han jobbar.

I de flesta kapitlen blir jag väldigt provocerad. Jag ser mest en bitter gammal gubbe framför mig som säger att han inte älskar sig själv och att han gillar sin ytlighet, för det är det han mår bra av. Samtidigt ser jag i många av kapitlen att han har sin poäng i slutändan, även om jag tycker att han tar en lång omväg genom att prata negativt om många "sanningar" som han kallar det.

I själens djup finns ingenting att se

Sista kapitlet heter just så som rubriken till det här inlägget. I det pratar han om ytlighetens välsignelse och att hans dagliga höjdpunkter är när han har ytliga kontakter med brevbäraren, kvinnan i blomsteraffären och butiksbiträdet på caféet.

Han berättar också om att han ofta i parterapi rådgiver grälande makar till att bara säga neutrala saker till varandra, såsom "Kan jag få saltet, tack" eller positiva saker "Vilken god mat du har lagat". När paret sedan kommer tillbaka berättar de att deras relation numera är ytlig, men mycket trevligare.

Han menar att ju mer du berättar om dina innersta skrymslen ju mer missförstånd kan det bli. Han menar också att de som först och främst vinner på att undvika allt som är ytligt är psykologer och terapeuter.

Jag kan förstå vad han menar, livet blir ju mindre komplicerat om vi bara skulle gå runt och prata med varandra på ett ytligt sätt. Jag tänker också att det finns olika djupa människor, mitt eget djup har många gånger komplicerat saker. Samtidigt har jag också en känsla av att jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag inte fick möjlighet att få kontakt på ett djupare plan med mina nära relationer, som om jag skulle stänga av en viktig del av mig själv. Jag har svårt att se mig själv nöjd med konversationer om salt och väder kring middagsbordet när jag är 70 år, men jag kan ha fel.

Författaren säger att han arbetar med provokativ psykologi i sin mottagning. Och provokationspsykologi går just ut på, att göra människor provocerade för att röra om i grytan. Så... om målet är att göra dina läsare provocerade så har du lyckats med mig Jeffrey!

Vad säger du? Skulle livet vara lättare om vi bara var lite mer ytliga i våra konversationer? Ser du dig själv som en ytlig eller djup person? Dela gärna med dig!