Idag har vi sällan längre än en armslängd till våra telefoner, ändå är vi många som har stora problem med att ringa helt vanliga telefonsamtal. Jag har många vänner, inklusive mig själv, som jobbar väldigt kreativt med att slippa ringa eller undvika att svara i telefonen när det ringer. Kalla det telefonskräck, telefonfobi eller något annat, fenomenet finns där ute.
Alternativen till telefonsamtal är ofta att maila, smsa eller skicka på Messenger i tid och otid (whatsapp, Viber… vad använder du?). I min värld känns det otrolig onödigt att ringa någon om jag ska berätta någonting kort, eller långt också för den delen, det är ju så mycket lättare att bara skriva ner det och skicka iväg det i någon form.
Jag tycker också det är väldigt behändigt att skriva saker till andra när jag har tid över och även att läsa saker andra skrivit när jag har tid. Ett telefonsamtal behöver passas in för båda parter och när det väl genomförs krävs det att båda är närvarande samtidigt för att det ska bli bra.
Samtidigt gillar jag det aktiva samtalet. Kommunikation i skriftform kan lätt övertolkas eller helt feltolkas. Vad menade de med just den smileyn där eller de där punkterna här? I ett telefonsamtal är det också lättare att konkret komma fram till någonting snabbare, hur många sms har det inte skrivits kring möten och middagar där någonting ska bestämmas men det tar en evighet att komma fram till någonting?
Och eftersom det aktiva samtalet har sina fördelar (det kanske den mest inbitna telefonfobikern kan hålla med om till viss del?) ger jag er, och mig själv, det här blogginlägget. Hur du grottar ner dig i din telefonskräck och får med dig lite tips och råd för att övervinna den.
Varför är vi rädda för ringa?
Här kommer några av mina förslag till varför vi oftast känner rädsla för att ringa eller ta emot telefonsamtal:
- Störa den vi ringer och kanske ringa högst olämpligt
- Få ett nej, bli avvisade
- Säga fel eller konstiga saker
- Bli hånade på något sätt av den vi ringer till
Kika mer på rädslorna
Att konstatera att vi är rädda är oftast inte tillräckligt, ibland behöver vi dyka djupare ner i rädslorna och kanske gå ner under dem. Ibland kan det räcka att titta mer på rädslorna och förstå varför de finns där och hur vi mentalt kan bearbeta dem och förhålla oss till dem.
”Hej! Mitt namn är Anna Finnborg, har du tid att prata en liten stund?”
Om du är rädd för att störa, börja samtalet med att fråga om personen du ringer har tid att prata just nu eller om du ska ringa senare. Personligen tycker jag också att den som svarar får ta lite eget ansvar och kanske inte alltid svara mitt i ett viktigt möte.
Det är också alla människors rättighet att säga nej till saker som de inte vill eller inte tror sig behöva. Acceptera det och lär dig hantera det. Ibland kan det kännas tufft, men försök titta på det som att det inte är dig som person de säger nej till, de säger nej till det du erbjuder.
Det kan så klart kännas jättetrist om samtalet inte riktigt blir som du har tänkt och du säger konstiga saker som du inte planerat. Gör det bästa du kan av det, försök bjuda på det, skratta lite, be att få ta om det du sade sist eller liknande. Ärlighet funkar oftast riktigt bra! Alla gör misstag.
Jag tror många är rädda för att bli hånade eller utskrattade av andra. Vi vill gärna ge sken av att vi har koll på läget och att vi vet vad vi vill och gör. Om vi då känner oss osäkra och blir bemötta av andra med skratt eller hån känner vi oss väldigt små och det kan vara riktigt jobbiga känslor. Tänk på att det här oftast är gamla mönster och minnen från barndomen och händer förhoppningsvis inte lika ofta längre. Känslorna gör inte mindre ont, men de kan bli lättare att möta om vi intalar oss att det är gamla rädslor och mönster som ger sig tillkänna.
Konkreta tips
– Just do it
Ju längre jag väntar med ett telefonsamtal, ju jobbigare blir det. Det är otroligt ineffektivt och energislösande att skjuta upp saker för att de är jobbiga. Det går åt ofantliga mängder energi när sakerna vi undviker kommer på tal gång efter gång och vi försöker hitta nya vägar för att fortsätta undvika dem. Om vi istället tar tjuren vid hornen och gör dem på en gång så slipper vi gå och fundera på när och om vi ska göra saker.
Just do it and then you fake it ’til you make it! Framförallt fejkar jag för att övertyga mig själv. Jag menar, om jag slår det där numret, bara ringer det där samtalet och låtsas som jag är kung på det jag gör, vad kan gå snett? Ingen annan vet ju att jag tvekar så varför inte bara köra på?
Kanske kan du ringa det där samtalet när du är på väg någonstans eller precis har avslutat ett annat samtal? Dra nytta av att du redan är inne i ett flow av någonting och inte hinner tänka så mycket. ”Bara” fortsätt göra, ring samtalet och sen är det gjort.
– Hitta bra samtalsplatser
Var känner du dig trygg? Utnyttja den platsen när du ska ringa också. Anpassa platsen till vad du ska ringa för samtal. Kanske vill du inte ringa ett viktigt samtal till en potentiellt ny arbetsplats eller Skatteverket från sängen som är en mer intim och privat plats?
Det går också att lirka med andra yttre attribut, kanske känner du mer pondus i snyggbyxorna än i mysbyxorna? Kanske får du mer kraft och mod om du står upp istället för att ligga på soffan när du ska ringa?
Många med en anställning har till exempel lättare att ringa telefonsamtal i tjänsten än vad de har att ringa privata samtal. Kanske kan du passa på att ringa kortare privata samtal som du skjuter på när du är på din arbetsplats? (kanske bäst att lägga till att du bör göra det på rasten, haha)
– Mental inställning
Jag fick för ett tag sen ett väldigt bra tips angående telefonsamtal från min bloggkollega Erika. Jag tänker att det här tipset framförallt är bra att använda när vi är rädda för att bli avvisade i telefonsamtalet.
Fundera på vad det här telefonsamtalet som du funderar på att ringa skulle kunna innebära. Om du får ett nej, kommer det försämra din nuvarande situation? Troligtvis inte. Om du får ett ja, kan det förbättra din nuvarande situation? Troligtvis ja, ett ja kan leda till till exempel en ny kund om telefonsamtalet är säljsamtal.
Det vill säga, du har mycket att vinna på att ringa det där telefonsamtalet, samtidigt som du inte har någonting att förlora.
– Undvik genvägar
Jag var tidigare expert på att förhala telefonsamtal och letade ständigt genvägar för att slippa ringa. Kan jag skicka ett sms? Ett mail? Eller kommer jag snart träffa den här människan jag vill ha tag på någonstans och istället ta det öga mot öga?
Det som händer när jag försöker förhala är att jag slipper möta min rädsla för att ringa, vilket så klart hjälper och lindrar min ångest i stunden. Men tyvärr är det riktigt svårt att bli av med rädslor utan att möta dem, de finns liksom där under utan och gror om vi inte möter dem öga mot öga.
Erkänn istället att du försöker skjuta undan telefonsamtalet och undvik att aktivt leta genvägar till att slippa. Gör någonting snällt mot dig själv varje gång du faktiskt tar steget och ringer ett telefonsamtal. Försök att med små steg programmera om ditt inre genom att möta rädslan och faktiskt ringa. Klappa dig själv på axeln efter varje samtal du gjort. Telefonsamtal är inte farliga egentligen, även om våra känslor försöker intala oss att de är det.
– Möt rädslan
Hur vi än gör så kommer inte rädslan för telefonen bara försvinna av sig själv. Så för att bli av med den så behöver vi hitta redskap för att möta den. Använd dig gärna av tipsen här ovan och hitta din egen väg för att möta telefonrädslan. Kanske hjälper det dig att sätta mål för när och hur många samtal du ska ringa/vecka eller månad. Kanske kan du ta någon vän till hjälp som stöttar dig i ditt ringande, för när vi erkänner våra rädslor för andra så erkänner vi dem också för oss själva.
Min filosofi är att rädslor som hindrar oss från att leva det liv vi vill leva är rädslor som vi behöver bearbeta. Att bearbeta min egen telefonrädsla har gjort livet enklare, jag tar tag i ”surdegar” tidigare och ibland blir det så mycket bättre att bara ringa personen än att skriva de där 20 smsen innan en kommer fram till en tid och plats…
Så himla skönt varje gång jag bemöter mina rädslor och inser att ingenting farligt hände! Snarare tvärtom, mina telefonsamtal leder till nya spännande kontakter och möjligheter!
Jag avskyr det med passion. Jag kan prata in person. Hur mycket som helst men i telefon nej tack. Coacha gärna men bara prata för att prata det gör jag inte. Jag är ingen telefonmänniska och är det mindre nu vilket säkert beror på att min coaching främst sker över telefon så jag blir trött på det.
Tack för ett bra inlägg. Får gå tillbaka hit när jag måste ringa.
Vad kul att du tyckte om inlägget!
Jag funderade lite när jag läste din kommentar att jag avskyr det nog bara för att jag inte har koll. Jag har inte koll på hur långt samtalet kommer bli om jag ringer till vänner, så lätt att tiden springer iväg när jag väl pratar i telefon, haha. Och jag har inte koll på den andra personen om jag ringer någon för första gången… Hmm, behöver jobba med kontrollbehovet helt klart (vilket brukar vara återkommande i andra situationer också, haha)
Ha det gott och Tack för din kommentar Dorotea!
Kram från
Anna
Telefonskräck verkar efter att ha tagit del av ditt inlägg enligt mig vara ett I-landsproblen
Hej Olof!
Hittade en definition av i-landsproblem som lyder såhär: ”I-landsproblem är ett informellt uttryck för vardagliga problem som är typiska för industrialiserade länder, med en antydan om att dessa problem är lindriga jämfört med problem i utvecklingsländer, som krig, svält, farsoter, analfabetism och fattigdom” Så din slutsats verkar vara helt korrekt!
/Anna
Det lustiga med mig är att jag ibland är tvungen att ringa i jobbet (jobbar inom vården) och det känns oftast helt ok. Där vet jag att den jag ringer till vill prata med mig och har ett mål med samtalet. Jag kan också säga med pondus att ”det där måste vi diskutera ansikte mot ansikte, så jag kan undersöka dina symptom” och sen boka en tid, oftast med resultatet att min patient känner sig mer omhändertagen, inte åsidosatt eller avfärdad alls.
När jag själv ska ringa upp någon för att driva igenom min egen agenda, fiska efter information eller bara vara social så är det en helt annan sak. Jag känner mig påflugen, egoistisk, tidskrävande och framför allt som om jag fejkar. För att ens våga lyfta luren måste jag först repetera tio versioner av hur samtalet kan gå, så jag har ’repliker’ och inte behöver tänka under samtalets gång – för det kan jag oftast inte. Jag måste också anteckna så att pennan glöder så jag kan gå igenom det som sägs efteråt och se om jag fick frågorna besvarade eller om det saknas något.
Samhället förväntar sig att det ska vara enkelt att prata i telefonen. Det är ingen som ens frågar vad som är mitt val av kommunikationsväg. Själv har jag försökt med alla tips jag fått och tycker bara det blir värre och värre.
Hej Kicki!
Tack för din delning kring relationen till telefonsamtal 🥰 Kan många relatera till att det är lättare att ringa telefonsamtal i arbetet för det är en roll vi är i då och inte ringer för oss personligen eller vad en ska säga. För vissa kan det ju hjälpa att rida på den vågen genom att ringa ett samtal på jobbet, eller försöka ”boosta” upp sig på liknande sätt som jag nämner i inlägget.
Har du testat att jobba någonting med dina skuggsidor/shadow work? Tänker att det annars skulle vara ett sätt att undersöka de här värderingarna kring att uppfattas ”påflugen, egoistisk och tidskrävande” och att ge dig själv tillåtelse att släppa fram lite mer av dessa sidor och få acceptans kring att du FÅR ta den platsen i tex ett telefonsamtal. Det var mina spontana tankar som dök upp när jag läste din kommentar och du är varmt välkommen att höra av dig om det är någonting du skulle vara intresserad av att få stöttning i 🥰
Tack igen för din fina delning!
Hälsningar
Anna