Undra hur gammal jag var, säkert inte mer än tio, när mina ögon glittrade och fingertopparna dansade vackert över farfars skrivmaskin. Berättelse efter berättelse växte fram och jag visade dem stolt för farmor som läste dem och berömde mig.
- Var kommer alla dessa berättelser ifrån? undrade hon.
Farfar köpte en ny modernare skrivmaskin som var ännu roligare att skriva på. Nästa gång jag kom dit fick jag inte använda den igen utan var förpassad till den gamla. Jag hade visst lyckats komma åt någon inställning som förstörde för hans fakturaskrivande. Men det spelade inte så stor roll, den gamla skrivmaskinen fanns ju kvar att kreera på. Något år senare fick jag en alldeles egen fin skrivmaskin i födelsedagspresent.
De senaste 10-15 åren så har jag funderat mycket på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker, så bara att byta jobb gör att jag får förnyad energi och trivs rätt bra med min arbetssituation. Men någonstans har jag känt att det jag gjort hittills inte har varit det rätta. Även om jag älskar mitt jobb idag, så vet jag innerst inne att det väntar någonting annat på mig. Jag har alltid försvarat det inför mig själv med att jag ändå inte haft något drömyrke sen jag var liten, så vad ska jag ta mig för då? Borde jag inte vara nöjd med det jag har idag?
Det är inte många veckor sedan jag plötsligt mindes min glöd för skrivandet i barndomen. Jag tror jag förträngt den för att jag alltid tyckt att det känts för klyschigt att drömma om en författarkarriär. Någonting andra kan göra, men inte jag. Hur skulle jag någonsin kunna skriva en lång roman? Jag som älskar att påbörja massa saker, men världssämst på att avsluta dem. Jag har inte heller så stort tålamod, jag vill vara bäst på saker redan från början. Skrivandet är en process som måste få ta tid, växa fram och korrekturläsas om och om igen. Att granska sig själv och ”kill your darlings”. Är det någonting för mig?
Hur som helst så har jag i alla fall letat fram ett drömyrke från min barndom. Någonting att fokusera på när karriärsstegen lockar och drar där jag är nu. Den karriärsstegen är utmanande, men jag har ingen aning om vad jag vill med den. Drömyrket från barndomen är dock någonting som finns med mig ända inifrån själen, någonting som värmer i hjärtat. Att skriva är att uttrycka sig själv och att uttrycka mig själv i skrift är det jag gör bäst.
Om nu författardrömmen skiter sig så kan jag alltid leta upp drömmen om att driva en ekologisk bondgård…
Foton: Björn Theander & en skolfotograf från 1990
Åh vad kul att du dragit igång bloggandet igen. Alltid lika kul att läsa vad du skriver. Du är riktigt duktig på att få ihop en text så den blir kul och intressant att läsa så författardrömmen kanske blir verkliget:) vem vet?! Kämpa på och jag lovar att jag kommer att läsa din bok trots att jag läser väldigt få böcker:)
Stor kram Victoria
Va modig du är och kreativ. Ska följa dig o läsa allt intressant du skriver. Kanske en vacker dag gör en egen blogg, vilket jag ”tänkt” göra länge. Varför bara tänka istället för att göra, som du, få det ur händerna..Snyggt jobbat. Och kom ihåg att man inte måste vara den bästa i allt utan att man bara gör så gott ”man” kan.
Det är gott nog.
Maija