Idag är det dagen efter valet 2018 och konstigt nog mår jag ändå lite bättre än jag gjorde dagen innan valet. Dagen innan valet tittade jag på ett flertal olika valfilmer och efteråt grät jag. I SD:s valfilm målar de upp ett Sverige som jag inte lever i. I mina ögon målar de upp ett katastrof-drabbat land, nästintill krigsdrabbat land. Det Sverige känner inte jag igen. Det är inte det Sverige jag lever i.
Jag lever dock i en kommun där en femtedel röstar på SD. Jag lever i en kommun där människor sätter upp SD-plakat utanför sina trädgårdar. Trädgårdar jag skulle kunna passera varje dag, men jag väljer att åka en annan väg, bland annat för att slippa påminnas om plakaten.
Jag önskar att vi kunde gått en annan väg, men den här gången blev det tydligen den här vägen vi gick. Valresultatet säger att numera är det inte bara en femtedel i min kommun som röstar på SD, det är nästan en femtedel som röstade på SD i riksdagsvalet också.
"Jag är inte intresserad av politik"
Det där är tydligen en gammal sanning i mig själv. Jag är visst intresserad av politik. Överraskad märker jag det mer och mer. Jag vet inte idag vad det här intresset kommer leda till i framtiden, men jag vet att jag vill prata mer politik. Jag vet att det är viktigt att min röst hörs. Jag vet att vi behöver höja våra röster.
Haters gonna hate.
Men jag vill se människor. Jag vill se på världen och Sverige utifrån kärlek, inte utifrån rädsla.
Make love, not war.
