Den där känslan

Jag har väldigt lätt för att dra igång drömmar, mål och projekt, men jag är inte riktigt lika duktig på att slutföra dem. Det är ofta jag tröttnar längs vägen, eller snubblar på någonting som gör att jag ändrar mina planer på något sätt. Idag tänker jag på en alldeles särskild känsla, den känslan jag ibland får när jag gått och funderat lite grann på någonting under en längre tid. Rätt som det är så står jag toppen av tankeberget med världens utsikter framför mig och en ordentlig höjdskillnad mellan mig och plan mark. Det är då den där känslan kommer, det är då leendet inte längre går att dölja och sprider sig bak mot öronsnibbarna. Det är då jag har bestämt mig och det är då jag hoppar och så får det bära eller brista.

De starkaste minnena av denna känsla har jag när jag bestämt mig för att köpa dyrare ”leksaker” till mig själv. Minns hur jag under en längre tid nästan dreglade så fort jag såg en racercykel och efter ett tag hade jag bearbetat frågan och bestämde mig för att slå till. Eller när jag efter två veckor semester på Malaysia hade bestämt mig för att börja skriva igen och ville köpa en ny dator för att få inspiration när jag kom hem. Jag borde ha upplevt den känslan när jag bestämde mig för att ta jobbet här i Stockholm och flytta hit för fyra år sedan, men jag minns det inte lika radikalt. Kanske just det var ett beslut som smög över mig och sen kändes helt naturligt och inte som kliv ut från bergstoppen?

Nu finns det ett beslut som jag tog för knappt två månader sen som är ganska färskt. Pretty big decision. Jag sa upp mig från mitt jobb som säljchef. Bara sådär. Fast egentligen är det här någonting som jag vetat om betydligt längre, jag har bara inte vågat, inte vetat vad jag vill göra och istället behållit tryggheten, jag har ändå tyckt väldigt mycket om mitt säljchefsjobb också. Jag har varit uppe på tankeberget otaligt många gånger, både senaste året och även tidigare, men alltid vänt neråt igen. 19 maj 2014 klättrade jag dock upp för det igen. Just den här gången var det en ganska besvärlig klättertur, det var mycket känslor inblandade. Det kom tårar och beslutsångesten skrek inom mig. Klättringen pågick under tiden jag hade ett samtal med en väldigt klok person och plötsligt inföll den där bekanta känslan sig. Jag hade bestämt mig. Min upplevelse av det hela är att jag fick en mjuk hand på min axel, en varm kram och ett ärligt och exalterat ”lycka till” viskat i mitt öra när jag väl stod där uppe på toppen.

25 juli 2014 går jag på semester och kommer inte komma tillbaka till mitt nuvarande arbete efter att de sedvanliga fyra semesterveckorna är över. Jag tror jag varit en liten smula oroad för tiden som kommer kanske en, max två gånger under tiden som har gått sen beslutet togs. Just nu känns det bara så enormt bra och jag har verkligen tagit det rätta beslutet. Jag är målinriktad och vet ungefär hur jag vill att det ska bli, men ingenting är bestämt och jag kommer ta i framtiden med varsam hand och stå med en stor och välkomnande famn när den kommer.  Mitt mål med framtiden är att leva i nuet, känna frihet i att kunna reglera mina arbetstider och att börja se människor, minnas människor och våra möten vi har med varandra.

Jag vet att det kommer bli fantastiskt, för det är jag som äger min framtid och mitt liv.

DSC01714Jag är redo!

 

Lämna ett svar