Jag var ut en riktigt lång promenad för ett tag sen. Den blev kanske lite längre än vad jag hade tänkt. Jag visste att promenaden skulle bli lite längre än jag brukar, men jag försökte ta en liten genväg för att korta ner den lite.
Det gick sådär. Genvägen tog slut, men jag försökte ändå fortsätta min väg fram genom skogen. Efter en stunds vandrande genom skogen utan varken stig eller väg dök det upp en bred bäck. Jag försökte hitta ett ställe att gå runt den, men den var för bred. Moloken började jag vandra tillbaka och hitta ut på vägen igen. Jag gillar inte riktigt att vända och gå tillbaka samma väg, men insåg att det nog var bättre just idag.
Jag knatade på hemåt och det började så småningom skymma lite grann. En del av mig ville fly från känslan av lätt "misslyckande" och trötthet genom att distrahera mig med mobilen (och det gjorde jag lite grann också...). Samtidigt hade jag inte så många val mer än att fortsätta knata på.
När jag nästan var hemma och hörde ljudet av allt vatten som forsar i bäckarna i skogen väcktes en längtan i mig. Längtan kom från hjärtat och längtan sa mig att jag ville bada. Eller åtminstone doppa mina varma fötter i bäcken.
Direkt började hjärnan hitta på massa ursäkter:
"Det kan en ju inte göra"
"Det börjar ju bli mörkt"
"Du är hungrig och trött du borde gå hem och laga mat"
Sen insåg jag en sak. Det finns ingen perfekt tidpunkt för att göra det hjärtat längtar efter. Det finns bara nu. Och just nu var jag sugen på att känna vattnet porla runt mina fötter.
Så jag gjorde det.
Det finns mycket som tankarna och egot vill tala om för oss att vi inte kan göra. Det är många gånger mitt hjärtas röst har blivit ignorerad. Ibland utan att jag ens har tänkt på det för att tankarna är så snabba med att hitta på ursäkter.
Men hur mycket av tankarnas ursäkter är egentligen sanna? Vilka ursäkter "måste" vi lyssna på? Och måste vi lyssna överhuvudtaget?
