Jag upplever ofta att jag ställer krav på mig själv att verka oberörd inför saker. Att jag tror att jag behöver visa upp min oberörda fasad utåt. Se ut som jag vet och klarar av allt jag tar mig för. Att jag måste vara expert trots att jag är nybörjare.
Jag är tacksam för att jag mer och mer på riktigt börjar förstå att det snarare är tvärtom. Det är när jag erkänner för mig själv och andra att jag faktiskt är rädd för det okända som det händer saker på riktigt. Det är då det uppstår kärleksfulla och autentiska möten både med mig själv och människor i min omgivning.
Om jag inte pratar om mina rädslor kommer folk runt omkring mig tro att jag är en stålkvinna som alltid är oberörd och de flesta runt omkring mig kommer försöka visa upp "stålfasaden" tillbaka. Men jag vill inte vara stålkvinna. Varken för mig själv eller andra. Jag vill vara jag. Jag vill vara sårbar och öppen för de nya upplevelserna som min längtan kan ge mig. Och det är okej att vara rädd, det är en del av resan.
Min intention med Vildkraft är att ge mig själv och andra tillåtelse och inspiration att få vara alla våra delar och få känna alla våra känslor fullt ut.
Min intention med Vildkraft hjälper mig att ta svåra beslut i mitt privatliv och om det kan hjälpa dig på din livsväg så blir jag glad, men det är inte avgörande för mitt värde eller min livskraft. Jag gör min grej, och du gör din grej. Det är det bästa vi kan göra för att inspirera andra och varandra.
Härom månaden satte jag mig en stund på en stubbe i skogen och pratade med mig själv. Eller ja, till dig som vill lyssna. Det jag pratade om var att vi behöver sluta jämföra oss med andra för att kunna känna in oss själva bättre. Det någon annan gör som är bra för dem behöver inte automatiskt vara bra för mig!
