Jag försöker landa i mig själv. Försöker ta djupa andetag för att fokusera här och nu. Här och nu på det här inlägget. Tanken är att det här inlägget ska handla om det där som jag tänkt skriva om så många gånger, men alltid hittat ursäkter för att jag inte ska göra det. Ursäkterna har bestått kring känslan av att ämnet inte är mitt att skriva om och varje gång jag har försökt har jag tagit lite för mycket ansvar för andras reaktioner och känslor kring ämnet. Och så klart finns där en dos skuld och skam kring ämnet som hindrat mig.
För det här är ämnen som vi generellt inte pratar om.
Vi pratar inte om mörkret.
Vi pratar inte om ensamhet, om att känna sig ensam. Känna sig ledsen. Känna sig liten skör och sårbar. Istället gör vi vårt bästa för att "hålla ihop", att visa upp den där "stålfasaden".
Men det är FA-AN på tiden att vi börjar prata om det där som vi lärt oss att vi inte ska prata om.
Att förlora någon som väljer att ta sitt liv
Jag kommer aldrig glömma den där söndagen när jag fick telefonsamtalet att min dåvarande chef hade valt att ta sitt liv. Jag var den som i just den stunden var den första på arbetsplatsen som fick veta det.
Jag kommer aldrig glömma den där första chocken. Men det jag minns allra mest är tanken på att inte berätta det för någon.
Om jag här och nu inte berättar för någon annan så kan jag låtsas en stund att det här inte är sant.
Men jag kunde så klart inte låta bli att berätta. Det jag nyss hade fått veta var sant. Vare sig jag ville eller inte.
Att återuppleva nästan samma sak
För en tid sen ringde min chefskollega och vän från den tiden upp mig. Jag kunde inte förstå att det hon berättade var sant. Hon hade fått återuppleva nästan exakt samma sak.
En gång till.
Hennes chef som hon hade nu hade valt att också ta sitt liv.
Vi pratade en lång stund om det. Gamla minnen väcktes till liv. Gammal sorg och även gammal skuld kom upp.
Vi grät tillsammans i telefonen.
Förlåt Anna. Jag vill inte göra dig ledsen igen. Jag vill inte dra upp de gamla såren igen för dig.
När hon sa de där orden blev jag frustrerad, och grät lite till.
För helvete K! Det är just det där som gör att folk tar livet av sig. Att vi inte ska eller vågar prata om de här sakerna. Att vi tänker att "jag vill inte belasta någon annan med mina känslor".
Istället håller vi tyst om mörkret.
Ibland är vi så tysta att mörkret blir så ofantligt stort och döden känns som en befrielse.
Som den enda vägen ut.
Att prata om det skamfyllda
Vi behöver prata om det som känns jobbigt och förbjudet inom oss. Vi behöver tillsammans skapa en tillåtande atmosfär där det finns utrymme att prata även om det mest förbjudna. Det där som ofta också är så fyllt av skam.
Vissa dagar kanske det inte känns som ett problem att mörkret finns där inom oss.
Andra dagar känns det som att det svarta hålet äter upp oss inifrån.
Det som oftast är det absolut svåraste att prata om är tankarna om att vilja ta sitt liv. En person som tar sitt liv gör det väldigt sällan spontant, för det är inget lätt beslut.
Tankarna har oftast funnits där länge. Av och till. Fram och tillbaka.
Men vem pratar en om det här? Vem berättar en för att jag ibland funderar på att ta mitt liv?
Jag vill inte belasta någon annan. Jag vill inte bidra till att någon mer mår dåligt på grund av vad jag känner.
Men vi behöver prata om det allra svåraste också. Vi behöver dela de här tankarna innan det är försent.
Innan beslutet är taget och du eller någon annan skrider till handling.
Ta hjälp - hjälpen finns där ute
Om du inte vill prata med någon som du känner så finns det bland annat en Självmordslinje som du kan ringa till för att prata om det som finns inom dig.
Om du möter någon som berättar om sina tankar om livet och döden, lyssna! Ta inte på dig ansvaret att rädda någon annan. Den som berättar behöver bli sedd. Bli bekräftad. Bli lyssnad på. Få finnas i det som är. Och även du som närstående kan ringa Självmordslinjen för stöd i frågan.
Du är aldrig ensam, även om det känns så ibland.
Tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans kan vi prata om det där vi inte "ska" prata om.
Med värme och kärlek,
Anna Vildkraft
