Att skriva är en plåga

Igår läste jag igenom en hel drös med blogginlägg här. Jag har alltid varit fascinerad över att läsa mina egna ord och tycker nog att jag allt som oftast skriver ganska bra. Det väcktes återigen någonting inom mig. Den där kreativiteten väcktes till liv och jag frågade mig själv varför jag inte skriver mer i dagsläget. Att skriva har ju alltid varit ett naturligt sätt för mig att utrycka mina tankar och känslor. Det skrivna ordet har alltid känns enklare än det muntliga ordet.

Det lustiga i min egen skrivprocess de senaste åren är att den är nästintill smärtsam. Det kräver enormt mycket viljestyrka att sätta igång. Kanske är det att det blivit lite mer prestationsladdat på äldre dar än det var när jag satt framför farfars skrivmaskin och skrev historier efter historier. Ibland kan en text kännas som ett marathonlopp som är både plågsamt, långt och utmattande. Efter att texten är färdigskriven kan jag återigen andas normalt och få lite distans till det hela. Småfixa lite med meningar och uppbyggnader och till sist bli ganska nöjd med det jag åstadkommit.

Som nu till exempel, nu försöker jag hitta ny inspiration för att skriva ett nytt stycke. Jag letar efter en vätskestation, men ser ingen i närheten. Jag vill stanna, avbryta, sluta med det jag håller på med, men samtidigt inte. Jag njuter ju också så mycket av känslan av att komma i mål. Min skrivprocess har sällan en färdigritad karta. Processen börjar med en liten idé, ett litet frö som skulle kunna växa till någonting större, men det som kommer upp verkar sällan komma från samma frö. Om jag skulle jämföra det med att springa just ett marathonlopp så skulle jag efter första kurvan börja springa åt helt fel håll.  Att det inte finns någon färdigritad karta gör att det är väldigt svårt att veta när och var målgången ligger. Ska jag skriva ett stycke till? Vad ska den där sista meningen handla om? Hur får jag ihop slutklämmen liksom?

Jag vill inte göra några löften om mer skrivande och mer kreativitet i mitt liv. Däremot vet jag att det vore trevligt om jag faktiskt lugnande ner mitt både inre och yttre tempo i livet och fann tid till lite mer sånt här. Typ skrivande och sånt. Sen första klass har skrivandet varit en stor del av mitt liv och orden har alltid flutit på på ett enkelt sätt. När andra frågade hur många sidor de var tvungna att skriva som MINST så frågade jag hur många sidor jag fick skriva MAX. Jag vill oftast väldigt mycket i mitt liv, det kan vara både en fördel och en nackdel. Ibland går jag lite vilse i varför jag gör vissa saker och varför jag inte gör andra saker.

Det är väldigt lätt att löften blir till måsten och måsten brukar ha en tendens att döda kreativiteten, i alla fall hos mig. Ett löfte har jag ändå gett mig idag, att vara mer sann mot mig själv.