Jag vet inte om det är sant, men det känns som om allt gör lite mer ont på sommaren. Ont som smärta i själen. Ont som i någonting skört.
Det är som att den här tiden på året hela tiden påminner mig om att ingenting är för evigt. Allting har ett slut. Allt är på lånad tid.
Solen som snart går i moln.
Eller den soliga dagen som kanske är den sista riktigt fina på några dagar.
Syrenblommorna som snart blommar över där i början av juni.
Ljuset på kvällarna som vi varit så glada för att det kom, men som redan börjat smyga hem lite tidigare.
Semesterdagar som tar slut.
Det är inte det att den här sårbarheten och skörheten inte finns på övrig tid under året. Men vinterhalvåret är mer en transportsträcka, där tiden inte är lika knapp.
Sommartid känns mer om en ständig risk för avsked och avslut.
Är det bara så att glädje och tacksamhet är en skörare känsla än de andra? Ju lyckligare och gladare jag känner mig, ju större risk att förlora någonting?
