Gästinlägg: 200 gram

En söndag efter en helg fri från alkohol (nästan) borde man kanske vara pigg och full av energi. Pigga är vi knappast, inte mer än vanligt. Energin finns nog där någonstans, om vi letar tillräckligt djupt. Efter diverse asgarv i soffan lyckades i alla fall en utav oss prestera en riktigt bra text. Ett konstigt tema blev något riktigt bra. Tillräckligt bra för att tillåta mig själv hoppa över söndagsinlägget och låta Kims text bli ett gästinlägg. Som vanligt ser Kim ut som ett frågetecken när jag lyser upp efter att ha läst hans text. Det är svårt att se storheten i sina egna texter?

Jag vet inte när i mitt liv som det hände. Men någon gång mellan tjugo och trettio så började jag känna mig mer och mer dragen till människor av samma kön. Eller, samma och samma. Likadant. Eller, nej inte ens det. Människor av samma juridiska kön som mig själv. Fast det är nog också lite ljug, för det blev inte alltid så. Människor med kuk, eller iallafall människor som definierade sig som killar. Precis som jag. Fast det fanns ju såklart de som inte tillhörde den gruppen som fortfarande var intressanta. Inte så många kanske, men dom fanns. Vackra, kaxiga kvinnor med öppna hjärtan som fick mig att känna på samma sätt som en man med tredagars skäggstubb.

Men det var inte det vi skulle prata om. Eller det kanske det var? I det långa loppet alltså. Brukar alltid vara där jag slutar. Vid skäggstubben som raspar mot min hud när hans läppar nuddar min kind. Men inte den här gången, jag hade något annat i åtanke när jag började skriva. Det betyder visserligen inget, för det brukar aldrig gå som jag vill. Trots att det är jag som skriver. Galet kan tyckas. Men så är det.

Har du tänkt på titeln? Det har inte jag gjort egentligen. Men med tanke på förra stycket och titeln så tror du nog att det ska handla om en tvåhundragramskuk. Men du har fel. Eller?

Nu kollade jag på facebook istället för att skriva på den här texten. Det var verkligen dumt, för nu tappade jag bort mig helt och minns inte riktigt vad jag hade tänkt skriva. Det är nästan som att börja om på ny kula. Förutom att jag faktiskt kan läsa vad jag har skrivit. Även om jag inte gör det.

Jag vet inte riktigt när i mitt liv som jag blev intresserad av killar. Kanske har jag alltid varit det. Kanske är jag det bara ibland. Kanske är jag inte det alls, egentligen. Det kanske bara är en fas. En fas i mitt liv som inte har någon början och inget slut.

Jag vet inte när i mitt liv som det hände men någongång mellan tjugo och trettio så började jag bli kär i killar. Du kanske tycker att det är olämligt eller äckligt. Men det gör inte mindre ont att få hjärtat krossat av en kille. Tro mig. Det går åt lika många chokladkakor, oavsett.

Lämna ett svar