Torsdagnovellen: I ambulansen

Något försenad kommer här veckans novell. Förra veckans tema fick Kim och jag av en gemensam vän. Vi skulle alltså skriva varsin novell av samma tema. Kims novell hittar du på hans blogg. Min kommer här:

En stilla tår rann nedför hennes kind.
– Var gör det mest ont? Frågade ambulanspersonalen.
Hon försökte skaka på huvudet. Den enorma smärtan som högg i henne berodde inte på olyckan. Den var inte fysisk lika mycket som psykisk. Den kom på grund av känslan att vara ensam och tomheten kändes oändlig. Var det egentligen någon som brydde sig. På riktigt? Människorna omkring henne var många och hon älskade dem över allting annat, men hur nära stod de henne egentligen? Hon andades försiktigt, försökte dra en djup suck, trots smärtan över bröstet. Hon tänkte att vad som än hände så behövde hon inte oroa sig för någon annan, hon levde ensam, utan barn och ingen behövde sörja henne.

Det var längesen de träffades. Rätt längesen de hördes av via SMS också. Men någonting stod inte rätt till. Han kände det på sig. Det gick inte att förklara. Någonting hade hänt henne. Han fick svårt att koncentrera sig på jobbet. Tillslut var han tvungen att ta fram sin telefon och SMS:a henne.
– Hur mår du? Allting bra med dig? Kram.

Allting hade gått väldigt snabbt, hon hade agerat på instinkt. Bussen hade kommit i riktning mot en barnvagn som stod alldeles för nära korsningen. Hon mindes inte själv några detaljer. Men ögonvittnen berättade hur hon hade kastat sig fram och lyckats rädda barnet och barnvagnen med en hårsmån innan bussen träffade henne själv.

Att han inte fick svar på sitt SMS oroade honom. Timmarna som var kvar på jobbet sniglade sig fram. De sista minuterna räknade han sekunderna och sekundvisaren tycktes stå stilla i timtal. Han kände sig själv väldigt fånig när paniken och rastlösheten drev på honom så hårt, men hade ändå svårt att slå bort den där oroväckande känslan. När klockan väl slog fyra och han kunde lämna jobbet hade han andan i halsen och kände sig alldeles kallsvettig. Han slog hennes telefonnummer på mobilen och lät de plågsamma signalerna ringa ut utan något svar. Det var nu fem timmar sedan han hade SMS:at. Han visste att hon alltid hade sin mobiltelefon i närheten, redo att besvara både SMS och telefonsamtal från vänner som behövde hennes stöd. Att hon nu varken svarat på SMS eller på hans samtal gjorde honom otroligt nervös och orolig. Han började fundera på alternativa möjligheter att få tag på henne. De hade inte längre så många gemensamma vänner, men han bläddrade ändå igenom sin telefonbok för att hitta någon att ringa.

Sofie som jobbade inom räddningstjänsten höll på att sätta eftermiddagskaffet i halsen när hon såg Marias namn blinka till på skärmarna. Maria, denna fantastiska person, som hon sett fram emot att spendera helgen tillsammans med. Chocken gjorde henne handlingsförlamad till en början och hon fylldes av varma minnen från deras stunder tillsammans. Detaljerna var inte så många än och ingen visste egentligen hur hon mådde. Bara att hon blivit hämtad i ambulans från olycksplatsen. Tusentals tankar flög genom huvudet på Sofie om vad som hänt och hur illa däran hennes vän troligtvis var. Till slut tog hon ändå kommandot över sin egen kropp och började söka rätt på vilket sjukhus hamnat på.

Ambulanspersonalen tog väl hand om henne. Men känslan av att vara centrum för all uppmärksamhet gjorde henne obekväm. Vägen till sjukhuset var inte lång, men kändes som en evighet med blickarna ständigt riktade åt hennes håll och hur hon mådde. Det svartnade lite för ögonen när hon tänkte på smärtan som spridit sig i kroppen när bussen träffat hennes sköra lilla kropp och hon slungats iväg flera meter innan hon slutligen landat en bit bort. Minnet var suddigt. Hon visste inte riktigt om det ens var ett minne eller om det var någonting hon konstruerat för att det lät logiskt. Hon hostade till och kände smaken av järn, och blod, i munnen.

När hennes syster hörde hur panikslagen Rikard lät så kunde hon inte låta bli att smittas och bli lika orolig hon. Vad kunde ha hänt? Även hon visste hur ofta Maria brukade titta på sin mobil. Hon provade att slå hennes nummer, men signalerna fortsatte bara ringa, utan något svar. Hon fick tillslut tag på Sofie som lyckats få reda på att Maria nu låg på Karolinska. På några få minuter samlade hon ihop sig och beställde en taxi som skulle ta henne till sjukhuset. De intensiva hjärtklappningarna var nästintill öronbedövande. Bilderna av dem tillsammans fladdrade förbi och hennes ögon fylldes av tårar.

På sjukhuset utanför Marias operationssal satt nu en inte alltför blygsam skara människor. Alla lika skärrade av det som hänt deras vän. De hanterade allihop ovetskapen på olika sätt. Några vankade fram och tillbaka i väntsalen, de hade inte ro att sitta stilla. Någon annan stirrade tyst ner i golvet och försökte att hålla tankarna i schakt. En tredje pillade på en nyss urdrucken Cola-burk, ljudet ekade mellan de ljusa och kala sjukhusväggarna.

Inne i operationssalen svävade hon själv ovanför sin livlösa kropp. Svävade mellan livet och döden på en skör tråd. Det fanns någonting hon aldrig hade förstått. Hon levde själv tack vare andra människor, att finnas där för dem, i vått och torrt, var en självklarhet. Det hon inte förstod var att hon var det största i deras liv också och betydde nästintill allt för dem. Om tråden nu brast, skulle hon aldrig få veta vilken gränslös kärlek som alltid funnits i hennes liv.

Lämna ett svar