Egentligen borde jag skriva. Skriva massor. Flera uppgifter väntar på mig. Jag känner mig kreativ, jag vill ta tag i någonting. Det är det här jag varit rädd för. När uppgifterna dödar kreativiteten. Egentligen vet jag att det enda som skulle bota blockaden just nu är att ”just do it”. Jag vet att det är så det kommer att bli, snart. Deadline är inte förrän imorgon, så jag måste inte producera just nu.
För mig finns det ingen glöd alls när jag ska göra ett referat på Agenda som handlar om Reinfeldts debatt med programledaren angående brott och straff. Det handlar också om Franciskus och om några lobbyister i Socialdemokratin. Jag måste inte referera hela programmet, utan jag ska ta vissa intressanta delar och berätta om. Redovisa om vem som sa vad.
Inte en enda millimeter av mig tycker att det där blir intressant. Det blir så torrt och ointressant hela programmet. Jag har försökt koncentrera mig och verkligen lyssna på vad de säger. Jag har kommit ungefär 5-10 minuter in i programmet. Programledaren ställer frågor som Reinfeldt inte tycker är relevanta. Svaren blir därefter. Jag letar efter svar. Jag letar efter citat att ha med i mitt referat. Hur mycket jag än försöker förstå så förstår jag inte. Jag skulle nästan lika gärna kunna lyssna på en grekisk debatt. Grekiska förstår jag lika lite av som jag förstår av nyhetsdebatter.
Just do it. Det där som jag har allra svårast för. Min nivå på nöjdhet är högre än vad den behöver vara. Jag måste inte förstå. Inte till 100 %. SKRIV.DET.DÄR.REFERATET.NU.
