Har inte skrivit så mycket förra veckan. Fokuserade på jobbet och en skrivuppgift från skrivkursen jag går. Men här kommer en novell från en vecka där vi till och med skrev en extra novell har jag för mig.
---------------
Allting gjorde så ont. Alla tankar på vad jag hade gjort skar som knivar genom bröstet. Varje andetag som jag tog samtidigt som jag tänkte tankarna gjorde så fruktansvärt ont. Så ont att jag varje sekund, hela tiden, kämpade för att hålla tankarna på det jag gjort så långt borta som möjligt. Jag försökte sysselsätta mig om dagarna. Väckarklockan ringde. Jag gick upp, duschade och drack mitt morgonkaffe. Tog mig till jobbet, genomförde mina arbetsuppgifter och tog mig hem. En bra dag lagade jag en ordentlig middag, en mycket bra dag kunde jag släpa mig iväg till gymmet och dra i lite vikter eller hålla en konditionsmaskin snurrande. Men mer än så var det inte.
Ditt ljusa lätta hår rörde sig av den ljumma vindpusten som tittade förbi oss. Vi satt där med varsitt äpple i handen på trappan utanför den röda stugan i skogen som aldrig blev alltför skrämmande och mörk. Jag var sjutton år och trodde nog aldrig att livet omkring mig skulle förändras. Jag var sjutton och trodde jag gått igenom de värsta tonårsåren och att allting skulle bli stabilt och tryggt nu. Jag ville inte springa mer. Jag behövde inte revoltera mer. Jag trodde jag var nöjd.
Hur jag än vred på saker och ting så kunde jag inte göra annat än att anklaga mig själv. Hur jag än levde min vardag så blev jag ständigt påmind om dig. Om oss. Om tiden vi fick tillsammans. En tid som numera bara var ett minne blott. Ett hånande minne som flinar brett åt mig. När jag hade dig bredvid mig var det som att du inte fanns. Trots att jag visste att jag var lycklig kunde jag inte ta det till mig och acceptera att vi var där och då. Nu när jag står här ensam kan jag inte leva utan dig och jag hatar bilderna av oss två tillsammans. Bilder som bara påminner och inte tillåter mig att glömma. En vacker dag ska jag bränna alla bilder som bara står där och stirrar på mig. En bra dag, en dag då jag inte behöver kämpa för att ta mig upp ur sängen.
Du var min stora trygghet utan att jag visste om det. Inte förrän trygghetens ramar och regler var borta insåg jag att jag inte kunde stå upprätt utan dem. Hur absurt var det inte att det var staketen du hade som gjorde att jag kände mig instängd. Men nu var det förlusten utav dem som gjorde att jag föll. Den röda stugan var borta. Skogen som stod runt omkring var mörk, dyster och skrämmande.
Jag vet att allting skulle kunnat bli bra igen. Jag vet att om du förlåter mig kan vi gå vidare starkare ur det här, tillsammans. Men jag kunde inte. Jag kunde inte förmå mig att säga det där ordet. Det där lilla, fjantiga ordet som inte ser mycket ut för världen och ändå kan betyda och förändra så mycket. Läpparna försökte forma ordet, ögonen och hjärtat bad om det, men tungan och hjärnan vägrade. Stoltheten och prestigen var för stor.
