Idag är det onsdag igen och det har blivit lite av en personlig favorit här på bloggen med länkkärlekstemat! Ibland tipsar jag om bloggar som känns som gamla barndomsvänner och andra gånger har jag publicerat gästinlägg från bloggare som jag tidigare inte visste om att de fanns. Dagens gästinlägg kommer från Malin på Lite Längre som jag tack vare min förfrågan efter gästbloggare har börjat följa och läsa mer hos. Idag berättar Malin en gripande och intressant historia i gästinlägget. Hon berättar om hur mycket bloggen betyder och hur den bland annat kunnat stötta henne under graviditet och cancerbesked.

När bloggen blir terapi, träningskompis och en vän i nöden

Lite Längre var från början en tränings- och friluftsblogg, med fokus på löpning och skidåkning. De senaste åren har den mer och mer blivit en förlängning av mig - jag ÄR Lite Längre, på flera sätt. Bloggen har därför breddats och innehåller numera även andra delar av mitt liv.

Förra hösten var jag gravid med mitt andra barn, och fick ungefär mitt i graviditeten diagnosen Hodgkins lymfom - cancer i lymfceller. På grund av graviditeten valde man från sjukvårdens sida att inte behandla mig förrän vår dotter fötts på naturlig väg. Så under nästan ett halvår skulle jag på egen hand hantera den stundtals ganska jobbiga situation jag hamnat i, eftersom stöd från sjukvården var helt obefintligt i mitt fall. Att samtidigt hantera glädjen i en graviditet och oron och rädslan i att gå omkring med cancer i kroppen är inte det lättaste alla gånger.

Bloggen blev då på många sätt min terapeut. Jag valde att lägga mitt fokus på graviditeten och tänka positivt så länge det gick, eftersom jag inte ville ta ut cancervåndan i förskott. Jag skrev blogginlägg om mina mentala strategier, som jag gissade att jag själv skulle behöva läsa igen när livet sedan blev tuffare. Under just de tuffa perioderna när jag genomgick cellgifts- och strålbehandling blev bloggen den ventil och kurator jag saknade och jag kunde skriva av mig och få struktur på många tankar och få utlopp för mycket frustration.

Samtidigt har bloggen alltid varit, och är det än mer nu, min träningskompis. Som peppar mig och påminner mig om hur bra jag mår av träning i olika former. Även när jag i övrigt mår dåligt på ett eller annat sätt. Hade det inte varit för bloggen så är det nog möjligt att jag inte hade prioriterat min träning så mycket som jag ändå gör.

Genom bloggen har jag också fått kontakt med så många härliga människor. Som sporrade mig i bloggens begynnelse. Som funnits kvar nu under mitt svåra år och stöttat långt mycket mer än jag vågat tro och hoppas. Cancer är på många sätt ett effektivt sätt att skrämma bort omgivningen, men de härliga läsare som redan innan min sjukdom hängde på min blogg har stannat kvar och hjälpt till att hålla mig flytande. Fler har faktiskt också tillkommit, och helt utifrån gett mig mycket stöd, infallsvinklar när det känts mörkt, och hållit en värmande hand om min rygg när många andra sprungit och gömt sig.

Skrivande är verkligen terapi för mig, men det som verkligen fascinerat mig det senaste året är hur mycket pepp och stöd det finns därute, även när allt på bloggen inte är snyggt och tillrättalagt.

Foto: Malin på Lite Längre

Vad är dina verktyg i livet? Använder du skrivandet som terapi?