Att våga lyssna inåt och att bana ny väg

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag vet inte riktigt hur och var det började. För bara en vecka sedan, eller kanske en dryg vecka sen, trodde jag aldrig att mitt beslut skulle ta den formen som det nu verkar bli. Jag vet bara att plötsligt stod alternativet framför mig och kändes inte alls främmande längre. Från att ha varit ett alternativ som jag knappt ens vågat tänka på. Från att ha varit ett alternativ om jag inte ens visste var ett alternativ.

Egentligen började det med att värmepannan här i huset krånglade. Att leva med någonstans 10-15 grader inomhus är inte den bästa av upplevelser, men ja, en överlever. En hittar lösningar på att både fysiskt och mentalt överleva när det är kallt. Det går att stänga dörrar och använda vektorelement. Det går att ha långkalsonger och varma tröjor på sig inomhus. Och det går att värma sig med varm dryck.

Idag är det drygt två år sen jag tog ett annat avgörande beslut i mitt liv. Jag bestämde mig för att säga upp mig från mitt dåvarande jobb på Friskis&Svettis Sollentuna och jag bestämde mig för att lämna huvudstaden och flytta hem igen till Örebro-området. I beslutet ingick det att komma närmare naturen och återkoppla till huset min farfar har byggt och som är fullt av barndomsminnen. Huset som ligger i fantastisk miljö och med skogen runt hörnet, eller ja, precis utanför knuten.

Det som inte ingick riktigt i planen då var farfars bortgång redan i mars, vilket påskyndade en del beslut kring övertagande av huset eller inte. På grund av lite medvetet förhalande och byråkrati kunde vi ändå skjuta beslutet några månader framåt i tid. I årskiftet 16/17 skrev jag på kontraktet och huset var officiellt mitt, även om jag hade bott i det sedan maj 2016.

Jag ångrar inte en sekund att jag tog beslutet att flytta tillbaka hem och in i ett av mina barndoms hus. Jag lyssnade på den inre rösten, jag vågade skrida till handling och det har varit en upplevelse och resa på många olika sätt.

Under den senaste vecka har den inre rösten försökt göra sig hörd igen på olika sätt. Jag har försökt blunda på olika sätt och inte riktigt velat lyssna.

Men tecknen har på olika sätt funnits där.

För två veckor sedan drömde jag om ÖBO, Örebros kommunala bostadsbolag. Jag drömde att jag hade massa köpoäng som jag inte visste om. När jag vaknade dagen efter försökte jag logga in på deras web och mycket riktigt. Jag har stått i bostadskö här i Örebro sedan 2005 så ganska gott om köpoäng hade jag. Där och då tolkade jag informationen annorlunda, men det sådde ändå ett frö.

Förra helgen drömde jag om vattenläcka/stopp i avloppet två nätter i rad. Första natten var det vattenöversvämning här i källaren i mitt hus. Andra natten drömde jag att det blev översvämning i ett badrum i en lägenhet hos en person som jag följde med hem. För mig symboliserar vatten känslor och jag förstod att mitt undermedvetna försökte förklara för mig att jag blockerar någon form av känslor/tankar inom mig. Men det är inte alltid lika lätt att förstå exakt VAD en blockerar/vägrar erkänna för sig själv...

Stor del av förra veckan bestod av en känslomässig berg-och-dalbana. Mycket tankar kring ensamhet och även en viss ångest för värmesystemet här hemma. Men det var också en vecka fylld av att bryta gamla mönster, att prata om ensamhetskänslorna och att även ta tag i saker istället för att bara ligga på soffan och våndas av känslorna.

I veckan tog jag också ett stort och omvälvande livsbeslut igen. Jag är till 90% säker att beslutet redan är taget.

Det kommer inte att bli enkelt känslomässigt alla dagar i veckan fram tills att allt är fixat, men magkänslan säger ändå att det är rätt och tanken på framtiden innebär lättnad.

Jag älskar mitt hus, men jag älskar mig själv mer.

I höst kommer denna kvinna flytta in i lägenhet igen.

PS, att ta det här beslutet är i sig enkelt, för jag vet att jag varken har tid, råd eller energi just nu att sköta om ett hus. Jag tycker fortfarande om känslan att bo på landet och i hus, men jag känner ändå att jag behöver frigöra mig från alla "måsten och borden" som jag av olika skäl inte klarar av just nu. Beslutet är inte 100% hugget i sten än, men rösten inom mig är ändå så pass tydlig och klar att jag inte vill bära beslutet hemligt inom mig längre än nödvändigt och det är därför jag väljer att berätta om det redan nu.