Att bli kär i träningen igen, och de jobbiga känslorna

Just nu håller jag på och kära ner mig i träning igen. Att känna träningsglädje och känna att det är kul och enkelt att prioritera träning i mitt liv.

På det mentala planet tycker jag det är härligt att gå tillbaka och läsa min gamla träningsblogg (ej aktiv längre) och minnas det där utforskandet med nya pass, träningsglädjen och utmaningarna med alla långlopp jag genomförde då.

Rent praktiskt så har jag extra bra förutsättningar sen vi flyttade. En av Friskis Örebro-anläggningar ligger typ på innergården där jag bor och jag ser byggnaden från balkongen. Så jag kan inte klaga på att det är långt att ta sig till träningen i alla fall!

Denna vecka har varit riktigt skön träningsmässigt och det har varit relativt enkelt att komma till skott.

I måndags ledde jag mitt egna spinningpass. Även om det bara var sex stycken deltagare så tyckte i alla fall jag att vi hade ett riktigt kul pass tillsammans.

I tisdags gick jag för andra gången på core/flex. Det kändes såå mycket bättre än förra veckan och första passet. Under passet kändes det lite som att jag får tillbaka min kropp mer och mer. Istället för att känna att en övning är alldeles för jobbig så kände jag att jag ORKAR.

I onsdags var jag sugen på mer träning, men bestämde mig för att inte gå på något pass utan tog istället en skön kvällspromenad, bland annat genom Stadsparken. Fint höstkväll var det!

Fin höstig kväll i Stadsparken i Örebro i onsdags.

Igår torsdag gick jag på ett spinningpass, ett spin spurt. Egentligen är jag inte så förtjust i det passupplägget eftersom det är en korsning av spin distans och spin intervall och jag föredrar dem var för sig, men det passade bra i tid och plats och är ändå kul träning.

Under gårdagens spinninpass reflekterade jag mycket kring det här med upplevd känsla och framförallt de där känslorna av att det känns jobbigt. I de flesta låtarna försökte jag peppa mig själv att köra på, även om det kändes jobbigt.

”Kom igen nu”

”Du fixar det här”

”Det är okej att det är jobbigt”

Det här resonemanget kring den jobbiga känslan påminner mycket om det jag hjälper mina klienter med i terapin.

Vi är många som lätt hamnar i någon form av skyddsmekanism eller flykt när jobbiga känslor dyker upp. Vi gör det för att behålla oss själva där det känns någorlunda bekvämt och tryggt.

Men den här bekvämlighetszonen blir lätt lite för trång, och i värsta fall krymper den och blir mindre och mindre i takt med att risken för jobbiga känslor ökar.

Vi behöver mer space än vad denna bekvämlighetszon serverar oss för att må bra och utvecklas.

En jobbig känsla behöver inte betyda att vi måste skydda oss själva och/eller backa. En jobbig känsla kan vi behöva genomleva och känna. Att stå kvar även om det känns som det stormar inom oss.

För det som händer när vi vågar stå kvar och klarar av att hålla oss själva genom känslan, det är att vi upptäcker att vi överlever.

Vi överlever skamvågen som sköljer över oss när vi gjort någonting som vi tolkar som fel eller pinsamt.

Vi överlever att sätta gränser, även om en annan person uttrycker sin besvikelse.

Vi överlever rädslan som försöker skydda oss när vi gör någonting nytt och för första gången.

Det som också händer när vi vågar känna även de jobbiga känslorna är att vi lär känna mer av oss själva. Vi inte bara överlever, vi stärker relationen till oss själva.

Kanske blir vi också kära i oss själva? Precis den där förälskelsen som jag känner till träningen när jag vågar pusha mig själv, känner att jag blir starkare och mer motiverad att även fortsätta träna.

Anna - Vildkraft

SER-terapeut & coach som hjälper dig hitta mod & tid att möta det som är du, dina känslor & behov.

Lämna ett svar