När jag arbetade som säljchef visste jag ganska precis var jag hade mina svaga punkter. Platser på min avdelning som fungerade mindre bra. Medarbetare som hade det tuffare än andra i perioder. Idag vet jag så mycket mer om mig själv och hur jag skulle agerat annorlunda i många situationer. Många av mina svaga punkter gjorde jag mitt bästa för att ignorera. Om jag struntade i att besöka en plats som jag visste hade brister så kunde jag på sätt och vis sopa problemen under mattan just för den dagen. Och om jag skyndade mig lite extra förbi den medarbetaren som jag visste skulle ha synpunkter idag om gårdagens plock så kunde jag försöka låtsas som ingenting i den frågan också.

Jag upplever det som att det finns mycket kultur och oskrivna regler kring hur en chefs attityd ska vara, speciellt chefer emellan. Det ska vara en hård yta och chefen ska inte visa sig svag, framförallt inte bland sina medarbetare. Så “måste” en bra chef vara för att få bra resultat. Jag har haft chefer som haft som princip att alltid säga nej på alla ledighetsansökningar som första svar, bara för att (även om denne nästan alltid i andra hand sedan beviljade dem). Jag har haft chefer som säger att de älskar sitt jobb, men aldrig i sitt kroppspråk signalerar kärlek i det de gör. Jag har haft chefer som säger att de inte är rädda för att ta konflikter, men sedan gör allt för att undvika konfliktsituationer genom att lösa saker på andra sätt än själva grundproblemet, just för att de är rädda att konfrontera eller konfronteras. Jag har haft chefer som vill ha ärlighet och rak kommunikation, men som alltid sätter upp en försvarsmur så fort jag ger dem mina åsikter. Jag har haft chefer som säger att det aldrig finns några ursäkter till varför driften inte fungerat som den ska, men som alltid är fulla av ursäkter när jag berättat vad som inte fungerat under deras ansvar.
Sen har jag också vid ett fåtal tillfällen upplevt den andra sidan av samma chefer. Jag har suttit bredvid chefen som gråtit för att de upplevt att delar av personalen gjort alltför personlig påhopp. Jag har lyssnat på chefen som längtar efter att träffa en kärlekspartner, men som tror att det inte finns någon för dem där ute. Jag har mött en chef som sa att han målat in sig i ett hörn och sedan blivit mer och mer inåtvänd och frustrerad och till slut ställde sig framför ett tåg… Jag önskar från djupet av mitt hjärta att den där kulturen och de oskrivna regler kring en chefs hårda attityd inte skulle finnas. Jag önskar och hoppas att fler chefer vågar visa sig mer sårbara så att vi förstår att även de är medmänniskor. Jag önskar att fler chefer kunde öppna upp och be om hjälp när det blir för mycket eller när de mår dåligt. Jag önskar att fler ledarskapsutbildningar lärde oss mer om psykologi och samtal, för det är en så stor del av ledarskapet. Jag önskar att fler chefer fick tid att vara just chefer och möjlighet till att ta sig tid tillsammans med sina medarbetare.

Idag skulle jag agera annorlunda som ledare. Jag vet att alla problem som dyker upp inte är mitt fel, jag behöver inte ta på mig den skulden hela tiden. Jag vet att enda lösningen till att förstärka svaga punkter är att ta tag i dem, att våga konfrontera och jobba för att hitta lösningar istället för att försöka ignorera. Jag vet hur mycket den personliga kontakten och bekräftelsen betyder för att människor ska må bra och klara av att prestera. Jag vet att ärlighet varar längst och att sårbarhet inte är ett tecken på svaghet. När jag visar mig sårbar så blir jag också en medmänniska, inte längre bara en chef. Den insikten gör att jag kan få större förståelse från mina medarbetare och gör det så mycket enklare att lösa även de mest invecklade och till synes omöjliga problem tillsammans. Jag vet också att ibland är allt som krävs ett vänligt ord, en klapp på axeln och att jag lyssnar på människan bakom medarbetaren. Jag måste inte alltid ha en lösning för allt hela tiden, ofta räcker det att bara finnas där.
