En av de största drivkrafterna till att jag inte är chef över andra längre är att jag längtat efter att vara min egen och att ha friheten att planera min egen almanacka. Det finns också en annan, lite mer komplex version och det är att jag är fruktansvärt trött på dåligt ledarskap och att folk blir chefer av fel orsaker enligt mitt sätt att se på det.
Vem blir egentligen chef?
Jag anser att de flesta blir chefer för att de är duktiga på att slicka uppåt och dölja sina mindre smickrande sidor för dem som står högre i rang. De vill bli chefer för att boosta sitt ego och är beredda att i princip "gå över lik" för att få den där boosten.
Många av de chefer jag mött och hör talas om, saknar kunskap och intresse för den delen som jag anser vara en av de viktigaste bitarna i ledarskapet. En av de viktigaste delarna anser jag vara relationer och människor. En chef som saknar förmåga att hantera människor på ett humant sätt borde enligt mig inte vara chef, de skulle ha andra positioner där de kan fokusera på det de är bra på, siffror, effektivitet och så vidare. Positioner där människor, medarbetare inte står i fokus på samma sätt.
Några exempel på handlingar och agerande hos chefer som inte förstått vad ledarskap och att bygga bra förutsättningar för medarbetare går ut på:
- "Jag säger alltid nej först när medarbetare frågar efter någonting" Ett tydligt exempel på chefer som vill utöva sin makt och sätta sin respekt i medarbetare på, enligt mig, fel sätt.
- "Vi serverar öl, vin och snacks till våra medarbetare varje fredag som belöning" Visst, tanken är god, men min erfarenhet är att detta blir ett substitut för det vi människor mår bäst av, tydlighet och bekräftelse från våra chefer. Om arbetsplatsen istället lade "aw-pengar" på tydlig ansvarsfördelning och att chefen fick lära sig att berömma och bekräfta sina medarbetare så anser jag att det skulle bli mycket större vinst och belöning än vad alkohol och snacks någonsin kan ge!
- Informerar hela medarbetargruppen om fel som ett fåtal i gruppen gör. Jag anser att det är fegt och "enkelt" ledarskap istället för att följa upp med respektive medarbetare som faktiskt gör fel och skapa schyssta förutsättningar att göra rätt i framtiden.
Jag säger fuck off till dåligt ledarskap och chefer som inte är intresserade av medarbetare och relationer sinsemellan!
Organisera om
Idag är min upplevelse av många arbetsplatser att det är chefen som är intresserad av målet, att visa upp bra siffror och nyckeltal för att kunna fortsätta klättra i sin karriär. Medarbetare vet i bästa fall vad deras ansvar och arbetsuppgifter är, men stort fokus och energi går åt till att klaga och ha åsikter på chefen som aldrig finns där för dem och som aldrig berättar om de gör ett bra jobb.
Vad möter du för attityder hos olika chefer? Finns de där och lyssnar om du behöver? Finns de där och bekräftar att du gör ett bra jobb?
Min dröm är att organisera om i det här tankesättet! Tänk om cheferna istället hade en drivkraft för relationer och sina medarbetare. Och tänk om intresset och passionen att visa upp nyckeltal och siffror istället kunde förflyttas till medarbetarna. Tänk vilket team vi skulle kunna skapa då! Jämför med ett framgångsrikt fotbollslag, då är det självklart vilka roller alla spelare spelar och jag misstänker att siffrorna (antal mål) är superviktiga för alla spelare och alla arbetar mot samma målbild, inte bara tränaren.
Om chefen fick möjlighet, kunskap och vilja att skapa rätt förutsättningar för medarbetarna så kommer medarbetarna i sin tid kunna lägga all sin tid och energi framåt och på sina arbetsuppgifter, istället för att oroa och bekymra sig för dåligt ledarskap.
Vad tycker du?
Vad möter du för olika ledare och chefer därute? Känner du igen någonting av det jag beskriver? Berätta gärna i en kommentar eller skicka ett mail till anna@vildkraft.se om det känns för privat att skriva publikt!
