Kära dagbok (blogg)!
Just nu sitter jag i West Palm Beach i Florida på vår februari-semester som vi bokade för ganska många månader sen. Jag känner mig oerhört priviligerad som har möjligheten att åka på en sån här resa och fylla på batterierna mitt i vintern med både energi och D-vitamin och sånt därnt.
Just nu är sambon i Hollywood (norr om Miami) och har lyckats få biljetter till Springsteens andra konsert under tiden vi är här. Själv är jag kvar i vår supermysiga ”stuga” som vi hyrt i några dagar.
Jag har roat mig med att gå runt i mataffären Publix och studera hylla efter hylla med olika produkter. Tycker det är väldigt kul att se andra länders utbud i mataffärerna, både hur det skiljer sig och vad vi har gemensamt.
För en stund sen kände jag någon form av sorg inom mig kring tanken på att åka hem och lämna USA. Det finns verkligen massor av saker här som är alldeles för konservativt för min smak och det är långt ifrån ett samhälle som tar hand om de svagare osv. Men det finns också någonting här som är lite svårt att sätta ord på, något som jag kommer sakna när jag kommer hem.
Det är till exempel att människor generellt känns så mycket mer tillgängliga och omtänksamma än hemma i Sverige. De gånger jag har varit nära att krocka med någon i matbutiken har jag alltid fått ett innerligt ”I’m sorry!” och det är så enkelt att fråga om hjälp eller börja prata med någon okänd. Första dagen i en matbutik fick vi frågan av en annan besökare om vi hade någon glass att rekommendera, vi blev rätt överraskade och det enda vi kom på att säga var ”no, we are from Sweden”.
Jag pratade också med sambon tidigare idag om trafiken här. Det finns något med den som jag gillar, som inte finns på samma sätt i Sverige. Den är nog det som är svårast att förklara för någon som aldrig varit här. På ytan kanske den känns lite nästan anarkistisk. Men när du börjar förstå och hänga med i flödet känns den mycket lugnare än hemma i Sverige på något sätt. I Sverige är vi ganska präktiga regelryttare när det gäller trafik. Så fort någon inte gör exakt som reglerna så ska folk väldigt tydligt påtala att en gör fel. Tuta, köra upp nära och så vidare. Här känns det lite mer som ”oj, där kom du backandes, då anpassar jag mig bara lite och byter fil”. Sen bara måste en ju älska ”turn right on red”, haha! Det innebär att även om rödljuset visar rött så kan du som ska svänga höger köra höger om kusten är klar. Kändes crazy i början när jag fick veta det, men väldigt funktionellt nu när en fått koll på läget.
Jag kommer också sakna kvalitén och utbudet på vissa saker i mataffärerna. Jag köpte tex en grön, rätt hård avokado häromdagen. Idag hade den redan mjuknat lite grann och den fullkomligen smälte i munnen när jag åt den förut. En del av sorgen jag kände förut handlade faktiskt om just avokado. Jag tänkte på våra avokados hemma som så ofta är antigen stenhårda eller övermogna. Och på hur många avokados som butikerna slänger. Matsvinn är såklart alltid tråkigt, men extra tråkigt med varor som är extra klimatkrävande som tex avokado.
Köttdiskarna i butikerna har ett enormt utbud med betydligt fler styckningsdetaljer än hemma. Vad sägs om tex kycklingbröstfilé med både skinn och någon bendetalj kvar?
Vart vill jag komma med det här då? Ja, kanske är det bara den där vanliga ”jag vill aldrig att semestern ska ta slut” eller finns det någonting annat bakom resonemanget?
Jag vet faktiskt inte riktigt.
Det jag vet är i alla fall att jag ska fortsätta njuta av nuet och de dagarna vi har framför oss 
[…] var faktiskt en av de sakerna jag gillade allra mest under vår semester i USA, att folk i allmänhet var så öppna för kontakt och stanna upp och prata en […]
[…] var faktiskt en av de sakerna jag gillade allra mest under vår semester i USA, att folk i allmänhet var så öppna för kontakt och stanna upp och prata en […]