Vänskap och att vara en del av gemenskapen

In Personliga Anna by Vildkraft12 Comments

Jag har så länge jag kan minnas haft lätt för att träffa nya vänner, eller vänskap över huvudtaget skulle jag nog kunna säga. Samtidigt som jag aldrig haft den där klassiska ”bästisen” vid min sida. Jag minns en gång på lågstadiet där jag och en tjej i min klass stod och hävdade sig mot varandra sådär som en gör i den åldern. Jag vet egentligen inte vad samtalet i sig gick ut på, men jag minns att hon berättade om någon bästis och jag kände ett behov att dra till med att jag minsann också hade en bästis. Problemet var bara att hon blev väldans nyfiken och verkade tveksam om jag verkligen talade sanning. Hon började ställa massa frågor om vem det var och jag minns att jag sa ett namn från en annan klass. Problem nummer två var att dessa två kände varandra ganska väl, så jag fick ganska snabbt stå mitt kast och blev skamset påkommen i min lögn om att jag hade en bästis.

Och det här att ha lätt för vänskap, har ni tänkt på hur det ibland bara kan kännas sådär perfekt när en vissa gånger möter en ny människa. Orden bara flödar och där finns en känsla av att det finns hur mycket som helst att prata om. För mig händer det relativt ofta, men jag brukar ha lite problem att förstå vad det innebär och om personen vill ses mer och utveckla det till en vänskap eller inte. Förr när det hände så trodde jag alltid att det bara var hos mig jag kände det här flödet eller energin eller vad en ska kalla det. Numera försöker jag påminna mig själv om att när denna energi uppstår så är det troligtvis ömsesidigt mellan parterna och jag brukar inte vara lika försiktig med att föreslå någonting som kan innebära fortsatta möten. Inte alltid helt lätt att ta till sig påminnelsen för en sådan som mig som aldrig riktigt haft den där bästisen som en alltid ringer i vått och torrt och där båda parter uppskattar varandra minst lika mycket.

En annan grej som jag också behöver påminna mig om regelbundet är att försöka förstå och känna in att jag är en del av en gemenskap. Bland det första jag tänker när jag kliver in i ett sammanhang är att det verkar som om alla andra känner varandra så himla bra och att jag sitter vid sidan om. Känslan kan jag ha med mig in i både nya sammanhang som jag kommer in i, men också i sammanhang som jag varit med i under en lång tid. Den största insikten kring dessa mönster och beteenden som jag någonstans har fått med mig genom livet kring detta var när jag avslutade min tjänst på mitt senaste jobb. Jag hade under en period av sex år varit aktiv i föreningen och under de senaste två åren varit anställd i den, men aldrig på riktigt känt mig som en del av gemenskapen. Det är lite svårt att förklara hur det känns, känslan bara finns där eftersom jag genom mina ögon bara ser hur alla andra är en enda stor gemenskap tillsammans och jag inte är en del av den. Jag blev alldeles överrumplad över reaktioner, kommentarer och handlingar som kom de sista dagarna på arbetet. Så mycket positiva ord, kramar och uppskattning så jag blev alldeles rörd och hög. Det var då det slog mig hur mycket jag genom andras ögon var en del av gemenskapen utan att jag själv kunde se det.

Att påminna sig själv om positiva saker och sammanhang i livet kan vara bland det svåraste som finns. Det är lätt att de mest kritiska ögonen sitter på oss själva och det kan vara svårt att förstå hur mycket andra uppskattar ens existens på olika plan här i världen. Jag tänker att för varje gång vi påminner oss själva om den vänskap vi har, den gemenskap vi är en del av och att det finns människor som uppskattar dig för den du är så växer vi en liten bit starkare i vår självkänsla. Och för varje liten bit vi växer så blir det lättare och lättare att komma ihåg allt det positiva som vi är en del av här i livet!

Om du vill veta mer om mig och mina tankar så har jag samlat mina inlägg med det fokuset under kategorin Personliga Anna.

Vad tänker du när du tänker på vänskap och gemenskap? Är det mer eller mindre självklart för dig i ditt liv?

Comments

  1. Jag förstår dig preciis Anna och känner igen mig i allt du skriver!
    Fantastiskt att du kan sätta ord på allt och på detta viset hjälpa andra att kanske känna igen sig och våga uttrycka sig!
    Du är fantastisk och oerhört ambitiös!
    Jag beundrar dig!
    Varma kramar! ♡

  2. Jag uppskattar verkligen att du finns och du är en av mina bästa vänner?? så roligt att kunna ses oftare nu tycker jag även om det var några veckor sen. Ses när vi kommer hem hoppas jag. Kram

    1. Author

      Åh! Vad glad jag blir! Tack för dina fina ord! Jättekul att kunna ses oftare, typiskt att ni skulle ta semester nu 😉 😛 Fniss! Ser fram emot att ses när ni kommer hem! Massa kramar! <3

  3. Pingback: 9 saker jag vill göra innan jag dör - Anna Finnborg

  4. Pingback: Vad ger dig energi? Var läcker du energi? - Anna Finnborg

  5. Pingback: 2016 - vad hände egentligen? - Anna Finnborg

  6. Pingback: The Influencer Convention 2017 - SöndagsSnackis v 13 - Anna Finnborg

  7. Pingback: Det blir inte alltid som en har tänkt sig - Anna Finnborg

Leave a Comment