Jag har ett tydligt minne från en buss och hösten 2014.
Jag hade under våren samma år sagt upp mig från mitt rätt välbetalda säljchefsjobb med en diffus känsla av att jag ville jobba närmare människor.
Jag hade spenderat några månader utan att egentligen jobba och under den här tiden hade det växt fram både utbildningsmöjligheter som jag hoppade på och ett erbjudande att få börja jobba som anställd på Friskis & Svettis.
Jag och några av mina nyblivna kollegor satt på den där bussen. Vi var på väg till ett studiebesök hos en gymleverantör i Italien.
VD:n i Sverige för gymleverantören och jag satt och pratade
Jag berättade stolt att jag tidigare jobbat som säljchef och att jag under våren sagt upp mig för att jag ville jobba närmare människor och troligtvis inom träning och hälsa.
"Och nu sitter jag här. Anställd på Friskis."
Jag kände mig så otroligt nöjd där jag satt och när jag berättade min story. Det var en så härlig resa som hänt de senaste månaderna. Att våga hoppa utan att veta var nästa anhalt var. Och det magiska i att allt bara hade löst sig, sådär som det gör när en vågar lyssna och agera på magkänslan.
"Men vad är ditt nästa mål nu då?"
VD:n tittade frågande på mig.
Jag blev alldeles mållös.
Nästa steg? Måste jag ha ett nästa steg nu? Vart är jag på väg nu?
Det här minnet är starkt för mig. Där och då fastnade det nog för att jag kände mig otillräcklig och inte tillräckligt bra.
För jag hade ju inget nästa steg i livet.
Idag är minnet starkt på ett annat sätt. För mig symboliserar det här minnet väldigt starkt vårt prestations-samhälle. Att vi alltid måste vara på väg någonstans. Att aldrig riktigt vara närvarande i det vi gör. Att vi alltid ska längta efter någonting mer.
Jag tänker att just situationer och atmosfärer som denna bidrar till att vi bränner ut oss själva. Att vi aldrig ger oss tid att på riktigt bara vara.
För vem är du om du inte längre presterar?
Vad skulle hända med oss om vi bara stannade upp i vår strävan?
Vem skulle du vara om du sa att du var nöjd med livet som det är nu? Utan att sträva någon annanstans? Utan att vara på väg att prestera mera?
Vad händer i dig om du börjar säga till dig själv att du är nöjd och tacksam för där du är idag?
Nöjd. Nu. Utan ursäkter. Utan en plan b.
Jag är nöjd.
Jag är.
