Min dragningskraft till undantagstillstånd

Min dragningskraft till undantagstillstånd

Jag har alltid, utan att egentligen tänkt på det, haft en slags dragningskraft till undantagen. Till situationer i livet där allt inte rullar på precis som vanligt. Tillfällen som öppnar upp till att mötas på ett annat sätt än vad vi gör i vanliga fall.

“Under ett undantagstillstånd sätts de ordinära konstitutionella förfarandena ur spel” – Källa: Wikipedia

Jag minns när jag var liten och någon form av “undantagstillstånd” rådde. Att få äta godis en vanlig dag i veckan. Eller när jag fick vara vaken sent med pappa en lördagskväll och lyssna på vinyl-skivor trots att det för längesen egentligen var läggdags.

För Fröken Bus i den här åldern var nog det mesta i livet ett “undantagstillstånd”. De små sakerna i vardagen som att få sitta på mammas axlar och spexa framför kameran var säkert en av många höjdpunker!

Jag minns också när de första personerna runt omkring mig började bli sjukskrivna för utmattningssyndrom. Minns att det öppnade upp i våra umgängeskretsar att prata om mer djupa saker än vi tidigare gjort. Vi delade saker som vi inte hade delat tidigare om livet, vardagen, glädje och sorg.

Jag vet också att när jag och en partner grälar skapar det möjligheter att närma oss varandra på ett sätt som vi inte så ofta är nära varandra i vardagssnurret. I alla fall i slutändan av ett gräl…

Nu när corona-viruset drar fram öppnar det upp att främlingar börjar prata med varandra på stan. Det öppnar upp för människor online att träffas och dela saker med i princip okända människor tack vare att personer bjuder in till virtuellt häng på olika sätt.

Vi ser också hjälpgrupper starta upp som på olika sätt vill hjälpa de som behöver. Hjälpa personer som innan “undantagstillståndet” var främlingar för oss.

Stora ämnen och händelser förändrar vårt beteende.

Ibland när jag tänker på det jag jag bli rädd för min egen dragningskraft till diverse undantagstillstånd.

Vem är jag som ibland vill att vi ska gräla i relationen?

Vem är jag som känner tillfredsställelse av när människor i kris sluter upp och gör gemensamma aktioner?

Men jag hoppas och tror att ni, precis som jag, förstår att det inte är själva kristillståndet eller undantagstillståndet som egentligen är min dragningskraft.

Min längtan handlar ju om mer kärlek och gemenskap.

Ett mer öppet och äkta förhållningssätt till varandra.

En djupare connection mellan oss människor.

Det är bara det att undantagstillstånden många gånger varit enda vägen, det enda jag har vetat om, för att få det där jag egentligen längtar efter.

Att omedvetet starta ett gräl med en partner har ju bara varit en symptom på en djupare längtan.

En symptom på en djupare kärnan inom mig.

Längtan efter att bryta vardagsmönster. Längtan efter att allting inte bara ska rulla på som vanligt, längtan bort från det vardagliga, tråkiga.

Längtan efter att bli sedd. Längtan efter tid att se. Längtan efter djupa samtal. Längtan efter connection.

Längtan efter att få höra hur den andra mår och känner, på riktigt.

Längtan att mötas, på djupet.

Alla de här undantagstillstånden ger varje gång ett nytt hopp om att förändring är på väg.

Hopp om att förändringen leder till att jag får mer av det jag längtar efter även i vardagslivet.

Även utan undantagstillstånd.

Anna - Vildkraft

Samtalsterapeut som vill hjälpa dig lyssna inåt, lita på din intuition, älska dig själv och hitta DINA SUPERKRAFTER! <3

Lämna ett svar

Stäng meny