När jag börjar skriva det här inlägget så vet jag inte riktigt åt vilket håll inlägget kommer dra. Jag har tänkt länge på vad jag vill skriva om. Jag har några olika vinklar och varianter som jag har skrivit i mitt huvud. När jag skriver det här inlägget så är året 2016 och jag sitter ute i skymningen i trädgården till farmor och farfars hus som jag har som målsättning att köpa i höst. Skymning är nästan fel att säga, för klockan är snart elva och mörkret börjar lägga sig. Ett mörker som har skrämt så mycket, det mörka och det okända. Ett mörker som jag mer och mer börjar bli vän med.
När det här inlägget publicerats så har årets Pride-vecka i Stockholm inletts och för första gången på sex år så kommer jag inte besöka den i någon form. För sex år sedan hade jag precis gått en ledarskapsutbildning, sökt ett jobb som jag inte fick, berättat för min chef att jag nog ska bo kvar i Örebro och fortsätta jobba som säljare ett tag till. För sex år sedan nosade jag på mitt allra första Pride-besök, såg min första Pride-parad och träffade nya och gamla vänner. När jag kom tillbaka från semestern den hösten så berättade jag för min chef att jag inte alls skulle bo kvar i Örebro, jag skulle flytta till Stockholm.
Sex år känns nästan som en hel livstid. Jag flyttade till Stockholm året då jag skulle fylla 27 år, nu ska jag snart fylla 33 år. Trots allt jag har lärt mig om mig själv, livet, andra och världen är jag fortfarande rädd för att skriva debattinlägg, att visa att jag har en åsikt och kanske är det därför det här inlägget har tagit sådan tid att komma till skott med. Kanske är det därför jag inte riktigt vet från vilket håll jag ska skriva det här inlägget.
När jag nu, 2016, kommit tillbaka till min hemstad så är det klart att jag tänkt tanken på varför jag lämnade den. Varför kunde jag inte förstått tidigare att jag vill bo här och att det är naturen jag vill ha nära till? Men då kommer också tankarna på att OJ (!!) vad jag inte vill ha mina sex år i Stockholm ogjorda. Allt jag har lärt mig, allting jag har gjort, alla jag har träffat, allting som jag har upplevt och nu bär med mig. Allt som jag har sökt (och ibland hittat) och allting som gjort att jag är den jag är idag.
Grejen är att målet med det här inlägget skulle vara någon slags hyllning till Pride och allting vad Pride står för, men jag har fortfarande så svårt att hitta infallsvinklar och ord. Jag hittar liksom inte orden som är värdiga nog att byggas ihop till meningar och göra denna hyllning. Det finns så många andra som redan skrivit så mycket bra, så mycket rätt, så mycket att jag får tunghäfta, ändå vill jag fortsätta skriva för att försöka hitta den rätta hyllningen, hyllningen som kommer från mig. Faktiskt tror jag att jag kommer ta den enkla vägen och skriva en lista, en hyllningslista på ett urval av saker som jag lärt mig i Stockholm och många av sakerna tackar jag vänner, Pride och RFSL för att jag lärt mig och kommit till insikt i.
Från min tid i Stockholm tar jag bland annat med mig dess lärdomar (utan inbördes ordning):
- Att patriarkatet har format så förbannat mycket kring vem jag är och hur jag beter mig
- Att all denna sexism finns och sprids och som på något sätt har blivit norm i vardagen utan att många av oss är medvetna om det och som vi utan att tänka på det blir formade av och i värsta fall bara accepterar (off topic från listan, men relevant för ämnet: hörde imorse på P4 om en kvinna med moderskänslor som fått kommentaren "åh, då kanske jag också får suga på dina bröst" från en man, inte okej!!!)
- Att det är okey att tycka om, bli kär i och även älska en person för personen den är, inte för att den är av ett specifikt kön. Att det finns mer än heterosexualitet och homosexualitet, inte ens i sexuell läggning så behöver allting vara svart eller vitt. Det är okey att tänka utanför den normativa boxen om du tycker att det är det du behöver, vi måste inte passa in i alla andras boxar. Skapa din egen eller strunta helt i boxar!
- Att cis- och heteronormativitet har stor betydelse i hur samhället är uppbyggt och att det går att förändra
- Att om du vägrar hen och vad det står för så är du troligtvis en cis-person, det vill säga en person som är född i en kropp som har ett könsuttryck som överensstämmer med den könsidentitet som du känner dig bekväm med. Min önskning om du känner dig träffad är att du lär dig mer om ämnet och skapar förståelse för varför det finns behov av könsneutrala ord i samhället. Om det verkar krångligt så kan jag försöka berätta mer någon gång om tillfälle ges
- Hur mycket vardagsrasism det finns och hur dåligt människor kan må om du är den som sprider den omkring dig, även om du inte är medveten om den. På samma sätt finns det till exempel också en massa homofobi, transfobi och osynliggöranden som gör att en del människor mår fruktansvärt dåligt i sina vardagliga liv
- Att det finns strukturer och privilegier i samhället som också påverkar oss på olika sätt hela tiden, medvetet eller omedvetet. Exempel på privilegier i samhället kan vara könsuttryck, hudfärg, ekonomi, arbete, bostad och så vidare
- Att jag har fått se, lära känna och uppleva hur många som kämpar för alla bra saker som förändrar världen kring dessa ämnen
Framförallt är jag tacksam för alla människor jag mött och att jag fått mina värderingar och egna tankar kring könsidentiteter och sexualiteter prövade och diskuterade tillsammans med vänner som jag litar på. Alla dessa saker pratar jag gärna mer om, men tänk på att det inte är din uppgift att acceptera eller döma en annan människa. Det bästa du kan göra om du är oinsatt är att lyssna, försöka ta in och låta oss vara de personerna som vi är, oavsett vilken sexuell läggning, könsuttryck och könsidentitet vi har.
