Det är i tomrummet som ångesten kommer

Jag förstår varför vi bokar våra almanackor fulla.

Jag förstår varför vi stressar från än det ena och än till det andra.

Jag förstår varför det är svårt att få tid över till just ingenting, även om vi ibland längtar lite väl mycket efter tystnaden.

Jag förstår det.

För det är i tystnaden och tomrummet som ångesten kommer. 

Allt det där som vi inte hittills har deal:at klart med. Allt det där som hela tiden försöker knacka på dörren och säga "Hej, det är jag som är Skuggan som du försöker springa ifrån".

I en terapi-session för några år sedan berättade jag om mitt dilemma. Jag berättade om min almanacka som alltid blir fullbokad och min längtan efter harmoni och en lugnare vardag. Att jag fyller på med saker och vips är det för många saker inbokade framåt. Min terapeut lät mig sjunka djupare in i vad det var jag berättade.

– Vad är det du försöker gömma dig från?

Jag blundade och försvann in i känslan av stillhet och mitt medvetande gled in bakåt bland gömda minnen från dåtid. Jag insåg att jag försökte springa ifrån barndomens tristess på ledigheter. Den där känslan som infann sig på helgerna. En låång helg, långt från vänner och skolan som jag gillade väldigt mycket. Helgerna som ramades in av bråk och tjafs därhemma och en känsla av ensamhet.

Det är klart som f-n att jag bokar almanackan full med saker för att slippa möta dessa känslor av ensamhet och tristess. När almanackan är tom, eller om det inte finns en tydlig att göra-lista, kommer de här gamla känslorna krypandes. Ensamhet, utanförskap och att inte ha makten att styra mitt eget liv.

I tomrummet mellan aktiviteter. I pausen mellan disken och städningen försöker ångesten ge sig tillkänna.

I tomrummet bubblar ångesten som kolsyra i bröstet och jag ställs inför ett val. Fortsätta springa? Eller sätta mig ner och möta det som bubblar.

Vågar du möta tystnaden och stillheten eller bokar du också lätt almanackan full?