När jag ska skriva om det här så känns det så himla självklart, det är klart att inte jag kan bestämma att andra är framgångsrika eller inte. Ändå är det så vanligt att vi pratar om andra som vi anser vara framgångsrika och både beundrar dem och är avundsjuka på dem. Och som jag skrev om tidigare i veckan, inte alltid är så snälla mot dem.
På insidan har vi ingen aning om hur de vi anser vara framgångsrika mår, är de framgångsrika i sig själva och kan se på sig själva som framgångsrika? Eller behöver de bara mer och mer framgång för att fylla upp det svarta hålet inom sig? Någonting som vi utifrån kanske bara ser som en positiv drivkraft hos dem att bli ännu mer framgångsrika?
Jag tror det är väldigt vanligt att de vi ser som framgångsrika har ett gott självförtroende, men betydligt lägre självkänsla. Det är den låga självkänslan som jag syftar på när jag i tidigare stycke benämner den som det svarta hålet. Med låg självkänsla är det liksom ingenting som är gott nog, vi behöver hela tiden prestera mer och få mer bekräftelse för att tro att vi mår bra. Beröm och framgång kan inte bestå inom oss eftersom det svarta hålet bara läcker ut det eller sväljer det girigt.
Med låg självkänsla är det jättesvårt att ta emot beröm och beundran. På utsidan kanske det ser ut som vi är duktiga och framgångsrika, men på insidan gnager någonting annat. Vi kan dras med en känsla av att "när som helst kommer någon komma på min bluff jag byggt upp kring min framgång" eller "om de såg hela mig så skulle de inte kunna beundra min framgång längre". En person med låg självkänsla döljer ofta delar av sig själv som denne ser som mörka egenskaper eller känslor, personen tar ansvar för att andra inte skulle kunna hantera hela dess personlighet.
Min egen erfarenhet säger mig att många framgångsrika människor med låg självkänsla har nått sin framgång med hjälp av drivkraften att bli bekräftade och sedda, men samtidigt kan de inte ta in att de skulle vara värda all uppmärksamhet och bekräftelse de får. För självbilden säger ju egentligen att de är mindre värda än alla andra, hur ska de då förtjäna beundran?
Istället leder all beundran till att deras mask blir ännu starkare. Om människor beundrar mig för allt bra jag gör så blir drivkraften att dölja de mörkare sidorna ännu starkare. Jag känner mer och mer tvång till att leva upp till det som människor beundrar mig för. De beundrar mig för min framgång, inte för mig som människa, för jag som människa är egentligen inte så mycket värd.
Jag kan inte ha en aning om vad som försiggår i huvudet på framgångsrika människor som går så långt att de vill avsluta sina liv. När jag skrev ner tankarna kring det här inlägget så tänkte jag direkt på Ted Gärdestad och Robin Williams. Två kända personer som var oerhört beundrade och duktiga inom sitt område. Jag vill bara snudda vid tanken att det kanske, kanske var så att någon av de här två hade låg självkänsla och till slut inte stod ut med att bli beundrade eftersom de levde med bilden av sig själva som inte värda all beundran de fick?
Ted Gärdestad har alltid betytt mycket för mig och pappa spelade ofta hans skivor när jag var liten. Idag lider pappa av samma sjukdom som Ted.
Även om det låter konstigt så är det faktiskt inte alltid beundran människor vill ha eller behöver. Innerst inne vill vi bara bli älskade för dem vi är, inte beundrade för den framgång vi kan visa upp i form av en karriär till exempel. Att bli placerad på en piedestal och bli beundrad bygger ofta bara en tjockare mask som vi bär för att dölja de sidor som vi själva tror är mörka och inte skulle bli accepterade av andra människor.
Numera försöker jag ifrågasätta mina egna reflexer kring att se folk som framgångsrika. Vem är jag att sätta den etiketten på människor och på något sätt beundra och se upp till dem? Vad gömmer sig under ytan? Är de verkligen mer lyckliga än vad jag är med sina pengar och sin framgång?
Min definition av framgångsrik är att vara ärlig mot mig själv och ärlig mot de jag har runt omkring mig. Först då kan jag älska, och bli älskad, för hela mig.
?