Den inre rösten – F*ck that little voice

Jag har tidigare skrivit lite om mina tankar om löpning och mina bästa tips när det blir jobbigt i löpspåret. Idag har jag letat upp en annan text som handlar om de där tankarna som gärna kommer INNAN löppasset. Den där inre rösten som så lätt börjar mala i huvudet trots att jag har en plan. Den där inre rösten som är expert på att hitta på ursäkter för att träningen inte ska bli av. Visst är det konstigt att den finns där när vi vet hur bra vi brukar må efter ett träningspass?

Texten är skriven för fyra år sedan i maj när jag arbetade som säljchef och följde ett träningsschema för att springa Lidingöloppet.

Igår var det 9 km lätt distans som skulle avverkas enligt träningsschemat. Den där inre rösten som är så satans lat och negativ började en inre dialog med mig redan på jobbet. Den där inre rösten som framöver kommer förkortas FV här på bloggen, fucking voice.

FV – ”nu har du ju jobbat hela dagen, inte behöver du ut och springa efter jobbet också. Du har ju slitit så hårt med det här sommarschemat nu”
Jag – ”Eeh, jo det är klart det känns ju lite jobbigt att ge sig ut nu när jag kommer hem”

Dialogen fortsätter på vägen hem.

FV – ”jag menar, vad gör väl det om du fuskar i några pass, det är långt kvar till Lidingö”
Jag – ”hmm…”
FV – ”seså, strunta i det där passet nu, mys hemma i soffan istället, du vet hur skönt det är att bara slappa”
Jag – ”SLUTAAA!!! Jag vill vara stark och snabb på Lidingö! Lidingö är min tydliga målbild och varenda löpsteg kommer göra att loppet känns lättare i september! SÅ KNIP IGEN DIN KÄFT NU!! DU BESTÄMMER INTE ÖVER MIG LÄNGRE”

And so it was. 9 km avklarat. Och jag ångrade mig inte en sekund. Jag körde i det backiga spåret, med mål 70% av maxpuls. Dock blev det lite högre, det kändes så lätt helt enkelt. Första löpstegen kändes det som jag flög fram, underbar känsla! Försökte tänka ”vi kör ofta de lätta passen för hårt” under passet för att hålla nere pulsen och ansträningen.

Att vara ute och springa nu när kvällarna är ljumma och ljusa är inte alls tungt. Snarare en lyx att få komma ut efter en dag inomhus på jobbet. När jag hade 500 meter kvar utav passet så åkte mungiporna upp till öronen utan att jag tänkte på det. Jag behövde bara tänka:

”FUCK YOU! Dra åt skogen du lilla röst, du bestämmer inte över mig längre, det här är så mycket bättre! Jag är stark nu och kommer bli så mycket starkare nu när jag även är starkare än dig!!”

Hur kan en dialog se ut för dig med den inre rösten?