Ibland drabbas jag av rädsla och sorg för att jag kanske inte lever livet fullt ut. Att jag inte känner mig fullt så levande som mitt innersta vill att jag ska känna.
De första signalerna brukar handla om att jag känner mig missnöjd, kanske till och med missunnsam och bitter mot andra människor. Ibland kan jag fånga upp signalerna redan här och ta reda på vad de här signalerna vill säga mig. Vad är det jag själv längtar efter som jag just nu "inte unnar andra"?
Ibland hinner jag inte riktigt fånga upp signalerna i första steget, utan de mynnar så småningom ut i den här rädslan och sorgen att jag inte lever livet fullt ut.
FRIGÖRA KÄNSLOR
När känslorna kommer försöker jag tillåta mig att vara i dem. Jag tillåter mig själv att släppa fram den sorg och rädsla som pockar på uppmärksamhet. Mitt enklaste sätt för att få ur mig känslor är att gråta. Gråta utan hämningar och med hela kroppen. Gärna ensam för att inte ha en tillstymmelse till tankar på hur någon annan uppfattar mig.
(jag har hört någon gång att en antingen är en sån som gråter eller också en sån som blir arg, kan du relatera till det?)
Ibland kan jag behöva hjälpa känslorna på traven lite och titta på någon film eller lyssna på musik som berör mig. Älskar filmer som kommer med budskap om att "ta tag i sitt liv", hitta en mening och hitta sig själv.
Några exempel på filmer som ingår i den genren för mig:
- Eat pray love
- Captain Fantastic
- The age of Adeline
- Collateral Beauty
- The Notebook
- The Holiday
(funderar även på att skriva ett blogginlägg om enbart såna här filmer, intresserad?)
Det är inte alltid behagligt att vara där. Och att vara där precis innan allting frigörs kan kännas som om hela världen rämnar under mina fötter. Ibland kan det komma tankar som den gamla klassikern "jag borde kommit längre än såhär". Men jag blir bättre och bättre på att vara precis där och låta det som ska frigöras frigöras. För jag vet och känner tillit till att det kommer en tid för nästa fas, men den kommer först när känslorna har fått finnas där och frigöras.
MEDVETANDEGÖRA
När jag gått igenom känna-steget brukar jag ta mig tid med mig själv och medvetandegöra. Var känner jag att jag inte lever fullt ut? Var någonstans håller jag tillbaka? När känner jag mig levande? Vad är viktigt för mig just nu? I det här steget uppskattar jag att skriva mycket. Att försöka hitta in i ett flödesskrivande där allt bara får komma ut, utan censur och försök till ordning.
Beroende på var i min process som jag stannar upp och reflekterar så kan känna-steget och medvetandegörandet komma i lite olika ordning. Ibland kan jag börja med att medvetandegöra, för att förstå vilka känslor jag behöver frigöra (precis som jag förespråkar i tre-stegs-metoden).
AGERA ANNORLUNDA
Sen tar jag mig an tredje steget, agera annorlunda. Vad behöver jag göra annorlunda för att få mer av det jag saknar i mitt liv? Hur kan jag göra mer av det som gör att jag känner mig levande? Inom vilka områden behöver jag agera mer tydligt mot andra i det här och inom vilka områden handlar det bara om att göra det jag vill göra?
Det jag kom fram till den här gången var att jag känner mig levande när jag:
- känner saker
- känner energin pulsera i mina händer (det känner jag alltid extra starkt när jag är närvarande och i tex meditation)
- får ta emot och ge medveten och närvarande beröring
På Instagram delade jag i helgen en Reels där jag listade lite mer konkreta saker. Att jag känner mig levande när jag:
- övervinner mina rädslor
- är tillsammans med djur & natur
- omfamnar min lekfullhet
- kvällspromenad med kärleken i solnedgången
- lyssnar på vad hjärtat vill göra
När jag tar mig tid och stanna upp och lyssna på vad mina känslor vill säga mig blir jag mer närvarande och ökar min livsglädje. Det sämsta jag kan göra är att börja ignorera och tysta mina egna signaler.
I coachingprogrammet Vildkraft Deep ägnar vi en hel modul åt gränssättning.
Den där gränssättningen som du behöver för att tid med dig själv ska bli av. Gränssättningen som behövs för att prioritera att lyssna på dig själv och dina signaler.
Utan gränssättning kommer du fortsätta härda ut, köra på och alltid finnas där för alla andras skull. Men glömma bort dig själv och dina behov.
Utan gränssättning kanske du också upplever känslor som missnöje, missunnsamhet och bitterhet, men utan verktyg och gränssättning blir du inte av med dem utan försöker bara stänga av ännu mer?
