En terapi för själ och hjärta

På våren under 2014 så hade jag bestämt mig. Bestämt mig för att lämna mitt relativt välbetalda jobb som säljchef inom butik. Jag hade en aning om att jag ville skola om mig och börja jobba med träning, men egentligen visste jag inte så mycket mer om framtiden just där och då. Någonstans fick jag en sådan där självklar insikt: att hur mycket jag än flyr från saker som jag tycker är jobbiga så kommer jag aldrig kunna fly från mig själv. Visst skulle jag kunna byta jobb, partner, vänner och så vidare med jämna mellanrum, men det skulle ju bara vara ett sätt att lura mig själv från att verkligen ta kontakt med mitt inre och bli medveten om mina egna känslor, mönster och beteenden.

På våren 2014 satte jag mig ner framför datorn och började googla på terapi. Terapi var någonting som jag aldrig tidigare hade varit i kontakt med eller i närheten av, men jag kände att det kanske skulle vara dags nu och få jobba lite med mig själv. Det enda jag minns från denna googling var att SER-akademin dök upp med sina utbildningar och det jag fastnade för var det där första året där en kunde utbilda sig till regressionsterapeut. Jag hade ingen aning om vad regression egentligen var, men jag föll för möjligheten att jobba med mig själv, samtidigt som jag också fick möjlighet att lära mig någonting praktiskt samtidigt.

Det där första året minns jag med otroligt mycket kärlek, samtidigt som det nästan är lite dimmigt. Det var otroligt turbulent att samtidigt byta arbete/bransch och jobba med sig själv på det sättet vi gjorde i djupa regressioner och massor av prat kring barndomen. Jag tror inte jag var medveten om dimman där och då. Där och då var jag fortfarande den där duktiga flickan som aldrig var tillräckligt. Böckerna jag läste under det här året minns jag knappt, men jag skulle ju vara duktig och hänga med i "rätt" tempo. Den duktiga flickan hade också kontroll på sina känslor i gruppterapin och släppte nog inte ens taget i regressionerna. Det där ständiga nedtryckandet av känslor och att inte få finnas fullt ut.

I maj 2015 hade vi avslutning på det där första året och jag hade bestämt mig för att fortsätta utbildningen mot diplomerad samtalsterapeut också. De där avslutningsdagarna på första året var det som om jag fick en nyckel ner till mina egna känslor. Tårarna började flöda och att ta avsked av några av klasskamraterna som inte skulle följa med till hösten kändes ofantligt sorgset och starkt. Det var som om livets alla avsked skulle upplevas i mig där och då.

Nu i november 2016 hade vi avslutning även för de sista åren på utbildningen. Under 2,5 år har det hänt så mycket saker så jag förstår nog inte omfattningen av det ens själv. All ny kunskap, förståelse och acceptans kring saker och ting i oss själva och hos andra betyder otroligt mycket för mig. Och jag kommer för alltid bära med mig de här åren, lärare och kurskamrater i mitt hjärta.

De här 2,5 åren har inte alltid varit så lätta att handskas med. Det har varit djupa dalar och samtidigt höga toppar. Det har varit frustration kring mina egna beteenden och mönster och en stor sorg över att inte tidigare vågat vara mitt sanna jag. Samtidigt har det varit fantastiskt att börja förstå varför jag känt som jag känt genom åren och att det faktiskt är möjligt att förändra och skala av alla mina skyddsmurar som jag har byggt upp.

Nu när jag har de här åren bakom mig så inser jag att jag vill ha det där livet som är som en berg-och-dalbana. Jag vill ha möjlighet att vara i mina djupa dalar när de behövs och sedan kunna leva fullt ut på toppen av härligheten också. Jag känner och tror att utan dalarna så kan jag inte leva fullt ut på toppen. Om vi begränsar dalarna så kommer det också begränsa höjden på våra toppar.

Tacksamhet till Anki som startat denna utbildning och tacksamhet till våra andra lärare också. Och TACK till alla kurskamrater som jag fått möjlighet att lära känna och följa under åren! <3