Häromdagen skrev jag ett inlägg på Instagram kring det här med vad sanning är och att vara ärlig. Inlägget väckte mycket tankar hos er och kommentarerna ledde till att jag blev sugen på att utveckla mitt resonemang ännu lite mer.
Jag har tidigare här på bloggen berört ämnet, men då pratat i termer som hemligheter <— här hittar du blogginlägget.
”Min verklighet kändes inte riktigt som lögner, jag var ju bara van att dölja delar av sanningen. Sanningen för mig var att sanningen inte riktigt fick finnas!” – utdrag från blogginlägget
Jag tycker det här ämnet är viktigt att prata om för jag vet att det finns så många fler där ute som känner liknande som mig själv.
Jag vet också att det ofta känns så invant att vi inte ens tänker på att det skulle kunna vara annorlunda.
Tänker att jag kan göra det lite tydligare med vad jag pratar om med ett mer konkret exempel:
En del av mina klienter har också många gånger en hel del kontakt med vården. Det kan vara på grund av utmattningsdiagnoser eller av andra anledningar. Många gånger hjälper jag dem att hitta hur de kan skapa en bättre kontakt med sin läkare eller psykolog.
Det enda jag egentligen gör då är att påminna dem om att säga sanningen, säga som det är.
”Jag orkar inte berätta allt det där som hänt när läkaren ringer mig på måndag igen”
Okej, men säg precis det där när läkaren ringer, istället för att måla upp historien om att du måste leverera så mycket mer än så.
”Jag blir på dåligt humör när psykologen ställer den där frågan.”
Aha! Men vad skulle hända om du sa precis det där som du kände?
I de flesta fall får jag i efterhand höra att det hände något alldeles särskilt efter de där mötena där de faktiskt uttrycker det där som känns där och då.
Jag tänker att det inte är så konstigt. Det som händer är ju att personen på andra sidan får möta DIG. Möta dig där du är precis just nu, istället för den där som du tror att du måste vara.
Sanningen finns där, rakt framför oss.
Men ibland ligger den så nära att vi själva inte ens ser den.
