För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om mitt motstånd till tacksamhet. Då hade jag också spenderat nyårshelgen på kursgården Humlebäck i Värmland, precis som jag gjort denna nyårshelg också. Men denna gång är det ordet autenticitet som jag tar med mig från vistelsen.
Jag älskar magin i att vi hör och tar till oss det vi är redo för. Vi var runt fyrtio personer som firade nyår på kursgården och jag gissar att vi alla har olika teman eller ord som vi tar med oss från helgen. Även fast vi varit med på samma event och hört samma saker sägas.
Jag har alltid sökt och längtat efter djupa möten och meningsfulla samtal, men ibland får jag såna där djupare insikter och förståelse för mönster och beteenden som jag har och har haft. På ett plan känner jag att jag är så oerhört tacksam för att jag fått syn på det här med autenticiteten på ett djupare plan, samtidigt har jag nu när jag försöker landa efter helgen aldrig känt mig falskare än just nu.
Hur kan det då komma sig?
Ja, det kanske inte är helt enkelt att förstå. Men jag ska göra ett försök att förklara.
Det jag upptäckte under helgen är att jag ofta försöker åka på en räkmacka in i autenciteten. Jag pejlar av, känner efter, lyssnar och avvaktar. Jag kan till exempel sitta bredvid och lyssna på ett samtal och höra någon dela något sårbart och vara autentisk i det samtalet. Då har en annan person fått visa vägen och öppna upp först. Först då har jag vågat öppna upp mig själv och visa min autenticitet.
Det här mönstret har lett till att jag tagit avstånd till personer som har liknande beteenden. De som är avvaktande och lite mer stängda i mötet med mig har jag projicerat massor med vanföreställningar på. Att de inte tycker om mig. Att vi inte har nån bra kemi. Att de tycker att jag är konstig, jobbig eller liknande. Jag har helt enkelt tyckt att de personerna är svåra, för de har inte gett mig någon form av bekräftelse genom att öppna upp eller bjuda in mig genom sårbarhet eller autenticitet först. Och då har jag dragit mig undan och undvikit dessa möten.
Jag insåg så starkt denna helg att jag också måste våga. Jag kan inte fortsätta glida runt på den där räkmackan och "spela säkra kort" hela tiden. Om jag vill ha ett autentiskt liv och autentiska relationer behöver jag våga stå kvar även där det skaver lite. Där jag behöver jobba lite mer och våga öppna upp först för att det ska hända någonting.
För vem är jag att vänta på att alla andra ska ta första steget?
När jag tänker tillbaka på helgen känner jag en värme i hjärtat och en stolthet i kroppen. För jag tog ett stort steg på vägen för att bryta det här mönstret och det är ett otroligt breakthrough att ens fått syn på det här mönstret på ett såhär djupt plan.
I sista övningen vi gjorde jobbade vi bland annat med ögonkontakt och andning två och två. Vi delade upp oss i par genom att fråga "Vill du vara med mig?" och sen invänta ett autentiskt svar. Jag vågade fråga de där personerna jag inte riktigt vågat närma mig och jag fick också frågan från en av dem. Det blev väldigt kraftfulla möten och jag vågade ta initiativet till att lägga handen på deras hjärta och blev så kärleksfullt bemött.
I alla dessa möten fick jag möta mig själv. Jag fick möta de där delarna av mig själv som jag tidigare bara projicerat på andra.
Efteråt kändes det som jag kunde andas för första gången och som att jag hade landat i en helt ny kropp. Jag kände mig så stor och självklar i mitt väsen.
Jag vet att jag inte är falsk. Men nu när jag integrerar det här nya och försöker landa efter helgen känns kontrasten så stark och känslan av att ha betett mig falskt susar ibland igenom kroppen. Lite som att jag levt i ett parallellt universum och nu klivit in i det sanna universumet.
Jag låter den här känslan av falskhet få finnas där, men också passera och försöker att inte döma eller analysera. För vi kan inte slå på oss själva för saker vi gjort när vi inte lärt oss det andra sättet än. Det skulle vara som att skälla på någon som går i årskurs 3 för att de inte kan någonting som de ska lära sig först i årskurs 6.
Jag vill avsluta med några rader som jag skrev i ett inlägg om ärlighet och sanning för ett tag sen:
"Sanningen finns där, rakt framför oss. Men ibland ligger den så nära att vi själva inte ens ser den."
